måndag 23 mars 2009

Problemet med Abe

Jag har på senare tid suttit och glott lite på Hellboy II: The Golden Army. Eftersom både Nuala och Nuada intresserar mig på grund av sin "otherness", sitt annorlundaskap och utanförskap, så har jag kollat lite extra på dem och extramaterialet som omger dem.

En sak som blir tydlig ganska snabbt är att Nualas romans - eller vad man nu vill kalla det - med Abe Sapien inte är helt oproblematisk i de (ofta) manliga intervjuarnas ögon. Abe är inte bra för Nuala. Abe är slemmig, Abe är äcklig.

I en intervju frågar Anna Walton som spelar Nuala vem Nuala skulle ha blivit ihop med då, för hon förstår inte problemet. Svaret låter inte dröja. "Ett troll! Vem som helst, men inte slemmige Abe!"

Ett troll som Mr. Wink (stor, dum, påminner en hel del om Hellboy, om man skall vara helt ärlig) är alltså den varelse som bäst kan ta hand om den nästan genomskinliga och mycket vackra Nuala.

Men vad är problemet med Abe? Jag tror att problemet med Abe är samma problem som gör att Mr. Wink, en ofta våldsam och inte särskilt smart varelse är rätt för Nuala. Abe är ingen kämpe. Abe är intellektuell, läser fyra böcker om dagen, förutsatt att någon vänder blad åt honom. Abe är smal och spenslig, knappast det muskelknippe han bör vara för att rätt kunna skydda Nuala, något som vi dessutom får bekräftat när Abe är smart nog och uppmärksam nog att notera att Nuala har det kungliga sigillet på sitt armband och därför följer efter henne. Tyvärr är inte Abe den enda som följer efter. Mr Wink är också Nuala på spåren och när Abe och Nuala får kontakt så brakar han helt våldsamt in mitt i deras konversation. Abe försöker skydda Nuala men misslyckas. Istället får Hellboy ta över. Abe misslyckas alltså med det mest grundläggande som män SKA kunna göra för sina kvinnor. Han kan inte beskydda henne.

Abe är alltså helt fel. Han är vek. Men han har något som de andra männen i samlingen inte har, möjligtvis med undantag för Nuada. Han är intelligent, känslig och empatisk. Inte minst för att han har övernaturliga förmågor som låter honom känna och uppleva andras känslor.

Själv hade jag garanterat fallit för Abe, precis som Nuala gör. Han har allt som jag värdesätter hos en man. Intelligens, känslighet, förståelse. Att han är smal och spenslig gör inte så mycket. I dagens samhälle behöver jag inte min man till att beskydda mig.

Månne är det detta som gör att de som uttalat sig om Abe och Nuala påstår att Nuala kunde ha gjort sig ett bättre parti. Mansrollen behövs inte längre, den där kvinnan är vek och svag och mannen är den som skyddar henne från omvärlden. Smart är sexigt. Abe är sexig. Till och med den lätt knäppa och krigslystne Nuada som med sitt uppror i princip tar livet av sin egen ras är sexigare än både Hellboy och Mr Wink. Kanske för att det ligger en våldsam intelligens bakom de gula ögonen. Han vet vad han gör, men han gör det likväl, även om konsekvenserna kommer att bli förödande för både honom och hans syster.

Visst är det för övrigt lustigt hur kroppstyper förmedlar "vad man är"?

- smal och eterisk - överjordiskt smart, snabbtänkt, kvick och pysslig
- Muskulös och gigantisk - dum men bra på att slåss, klumpig och dålig finmotorik
- fet och stor - dum i huvudet och värdelös på det mesta, ofta rolig sidekick

Det finns mycket att jobba på här.

Tills dess skall jag sätta mig och titta på Hellboy II - The Golden Army igen och njuta av Nualas romans med Abe. Den har hon förtjänat. Och han också för den delen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 14 mars 2009

AdLibris är din kompis

Jag vet att det är sent påkommet, men jag måste bara tipsa om AdLibris bokrea på rollspel.

Jag hittade själv Expedition to the Underdark (Drow) och Expedition to the DemonWeb Pits, samt Player's Guide to Eberron och Eltdritch the RPG för 60 spänn styck. Tyvärr verkar det som att jag köpte upp de ex som fanns på bokrean. De var rätt dammiga, så de har nog legat ett tag.Och egentligen köpte jag dem bara för ett skäl. Okej två. Drow och för att jag samlar på rollspel. Har jag fått reda på. Förstår inte alls. Hur kan 260+ böcker om rollspel utgöra en samling?

Fortfarande så finns de här böckerna kvar på AdLibris bokrea:
Creatures & monsters - Rolemaster
Of Essence - Rolemaster
Of Mentalism - Rolemaster
The Pirate's guide to Freeport
Assamite

AdLibris har för övrigt ett ganska bra utbud av rollspelsböcker och litteratur som diskuterar rollspel. Jag har hittat en rad böcker där som jag inte har hittat någon annanstans. Tricket är att veta vilka som ger ut boken (förlaget) eller exakt vad boken heter. För browsing och bläddring är dock SF-bokhandeln fortfarande bäst. Stötta dem också, särskilt vad det gäller rollspel. The Mouse Guard köpte jag bland annat där. Burning Empires, Unhallowed Metropolis och Tunnels & Trolls v 7.5 likaså.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 12 mars 2009

Boktips

Ett par rollspelstips på min systerblogg. The Mouse Guard och Horror Recognition Guide.

tisdag 10 mars 2009

Ett "must read" om något!

Tove tipsade om det här blogginlägget som sedan har följts av en mängd ytterligare trevliga inlägg på Piruetts blogg. Way to go! Spring och läs!

På besök i det Swedenborgska rummet

Med inte så lite stolthet och glädje så vill jag härmed presentera ett äventyr som jag och Joakim skrev tillsammans för det Tove kallade för "PRIDE-numret" av speltidningen Fenix.

Tove och Anders Gillbring som ligger bakom Fenix har givit sitt medgivande till att jag publicerar äventyret här, vilket jag och Joakim tackar allra ödmjukast för.

Anleningen till att jag lägger upp det är för att visa att även om det handlar om ond bråd död, så kan det ändå vara queer.

Joakim hjälpte mig med de lite mer... erh... pikanta detaljerna. Det är han som har skrivit många av personbeskrivningarna och Katarina von Rosens salong.

Caveat Lector!
Texterna i det här äventyret skall absolut inte tas som sanning. Det handlar snarare om en broderad verklighet, ett teaterstycke om så önskas. Så innan du, kära läsare, uppbragt ringer ner Fenix redaktion med uppmaningar om sans och vett, så vet att författarna tagit sig friheter med både historia och religion.

Vi har medvetet valt att benämna homosexualitet som “sodomi” eller “sodomitisk” för män, och “sappfisk” (lesbisk) för kvinnor, detta enligt 1700-talets språkbruk. Termen “homosexualitet” myntades först i mitten av 1800-talet.

Det förekommer sexuella relationer mellan samkönade i äventyret. Om du som spelledare eller dina spelare känner er obekväma med ämnesvalet är äventyret förmodligen inget för er. Respektera dina spelare och ta dig inte vatten över huvudet.


Synopsis
En ung man, Fredrik Lewenhaupt, har försvunnit från sin sjuksäng. Fredriks försvinnande är ett mysterium, eftersom han vid försvinnandet var svårt invalidiserad av en skallskada. Faktum är att Fredrik har legat i ett näst intill vegetativt tillstånd sedan han förolyckades i februari för tre år sedan.

Men nu är han alltså försvunnen, och det blir rollpersonernas uppgift att ta reda på vad som hänt med honom. Under hans sjukdomstid har han regelbundet besökts av kronprins Gustav och hans hov. För rollpersonerna erbjuder hovet en utmärkt startpunkt att börja leta efter Fredrik.

Spåren leder rollpersonerna från hovet vidare till Scheerers Coffeehus, ett välkänt tillhåll för sodomitiska män, tillbaka till hovet och en av kronprins Gustavs hovmän som också råkar vara läkarstudent, Johan Wilhelm Reuterswärd.


Det är ett mordmysterie med många bottnar, kan man väl säga. Äventyret började egentligen som något helt annat, en förbindelse mellan två kvinnor, men eftersom vi även skrev det - i samråd med Tove - för att provocera lite, så bestämde vi oss för att byta kön på personerna som förekommer i äventyret.

På besök i det Swedenborgska rummet (PDF 1 MB)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 8 mars 2009

Misogyni i kvadrat

Jag sitter för tillfället tillsamman med Joakim och går igenom en hög med gamla Fenix (fortfarande, det är mycket text) och vi sprang på två korta berättelser som är några slags äventyrsuppslag till spelet Götterdämmerung.

Jag blev heligt förbannad när jag läste dem, faktiskt. Förbannad och sanningen att säga helt förbluffad.

Den första heter "Det röda lejonet och den blå liljan" och är en parafras på Rödluvan och vargen. I den här specifika berättelsen handlar det om mademoiselle Potrine som inte får något förnamn, men som är prostituerad och beskrivs som en dum-söt jänta. Hon slutar, efter ett enormt voyeuristiskt textstycke, som en hög med likdelar i en säng. Men, verkar berättelsen säga, hon får ju skylla sig själv. Hon var ju klädd på det viset.

Det är överlag en riktigt läskig stämning i texten, inte på grund av den undergång som antyds nalkas, utan på grund av den kvinnosyn som författaren ger utlopp för. Likadant är det med "De sju syndernas borg". Där inleds dessutom berättelsen med en våldtäkt. Det är en furste som kommer ridande och får syn på en ung kvinna som är vacker som en dag och klädd i ett tunt linne. Att vara klädd i ett tunt linne gör att den här fursten inte kan hejda sig utan sliter ner henne från hästen och tar henne på fläcken. Eftersom män nu är djur. Säger texten. Och hon var ju klädd på det viset, då får hon fanimej skylla sig själv. Det kanske räcker med det referatet. Jag kan avslöja att det finns ytterligare sju kvinnolik i berättelsen. Det är någon slags parafras på Blåskägg.

De här texterna finns att läsa i Fenix nr 5/06 och nr 1/07. Man får förmoda att de är godkända av RiotMinds som stämningstexter, eftersom de är layoutade på ett sätt som officiellt material vanligtvis är och dessutom skrivna av en av dem som numera ligger bakom RiotMinds.

Jag är som sagt förbluffad över vad jag har hittat. Jag visste att det var dåligt med kvinnliga spelledarpersoner och dylikt i äventyren, men jag visste inte att kvinnor var riktigt så lättvindiga att ta livet av och på andra sätt hantera i rollspel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 5 mars 2009

Spelvärldar

(För ovanlighetens skull så kör jag samma blogpost på två ställen idag)

Under veckan som varit, och för den delen tidigare, har jag funderat lite över hur spelvärldar utformas för att passa en strikt heteronormativ världsuppfattning där mansnormen står i fokus, som förstärks av utseendet på avatarerna i spelen. De hypersexuella kvinnorna med jättebröst, putande läppar och rumpor, midjor smalare än deras huvudstorlek och sovrumsögon - allt signalerar sexuell mottaglighet och sexuell upphetsning. Kvinnorna är dessutom klädda i sexuellt utmanande klädsel som ofta knappt täcker vare sig rumpa eller byst, kort sagt den typ av klädsel som får kvinnor att framstå som slampor, och som därför får skylla sig själva om de skulle bli påsatta. Kvinnor som signalerar villighet. Spel är fulla av dem.

På samma sätt är spel fulla av den lika heteronormativa supermannen, som istället för sex utstrålar duglighet på olika sätt. De breda axlarna, den smala midjan, musklerna. Allt signalerar och representerar en idealbild som mannen har att leva upp till. På samma sätt som det finns skeva kvinnobilder finns det också skeva mansbilder. Skillnaden är kanske att kvinnor inte gärna ser sig som sexobjekt i första hand.

Men det handlar inte bara om de utseendemässiga företrädena hos spelarpersonerna. Det handlar också om hur spelarpersonernas liv är uppbyggda. Baserat på mansmyten går spelarpersonerna från quest till quest. I de flesta rollspel har spelarpersonen inte ens ett eget hem att gå till. Det behövs inte. Kontinuitet står för det tråkigt kvinnliga. Hemlivet står för kvinnorna. Vem vill spela ett spel om en kvinna som utför hushållssysslor? Näe, mannens tillvaro - den typiska hjältemannens tillvaro - utspelar sig i korta och ryckvisa perioder av intensiva upplevelser, och framstår därför som mycket mer tilltalande (bättre!) än kvinnans. Se på James Bond. Se på Sherlock Holmes, eller för den delen Faustus. Två av dem använder kvinnor som hinder att överstiga (och i James Bonds fall bestiga), och en av dem har avsvurit sig allt vad kvinnor heter. Sherlock Holmes måste till exempel alltid vara på språng, annars blir han uttråkad och måste knarka för att stå ut.

Det slutar emellertid inte där.

Sam Sundberg skriver igår i SvD om övervakningen i en virtuell värld, och om hur spelare är vana vid att konstant övervakas. Det är inte det jag tar fasta på i hans kolumn, utan snarare hur spelföretagen beter sig mot det som är avvikande, det som är annorlunda och det som kan röra upp känslor bland de spelare som är strikt heteronormativa, och som inte klarar av att deras cirklar rubbas.

En kvinna blev nyligen portad från Xbox Live för att hon beskrev sig som lesbisk i sin användarprofil, precis som en man som kallade sig för theGAYERgamer. Spelaren Richard Gaywood upplystes av Microsoft-anställda om att hans (verkliga) efternamn var stötande och förbjudet.

I Sonys onlinevärld Home får man inte använda ord som gay eller jude, oavsett kontext. Och när World of Warcraft-spelaren Sara Andrews i en chatt förklarade att hennes guild var gayvänlig hotade administratörer att bannlysa henne från spelet innan de upprörda känslorna i forumen tvingade Blizzard till ett hastigt lappkast.

Det finns grogrund för en virtuell medborgarrättsrörelse. Men det är svårt att göra uppror i en värld där de styrande är allsmäktiga gudar. När ett hundratal nakna gnom-krigare för ett par år sedan demonstrerade i World of Warcraft blev de snabbt massavstängda. Knapptryckningar är en oblodig men brutal form av repression.


Vad säger det här om toleransen bland spelföretagen, och framför allt förlagen? Är det helt hopplöst att hoppas på att någon gång få se spel som inte består av samma gamla vanliga "döda allt som rör sig och sätt på bruden"?

Sony-artikel i San Fransisco Chronicle
Sara Andrews debaclet i World of Warcraft
GAYmer debaclet i The Consumerist

Som speldesigner är JAG ansvarig för vilka val jag ställer mina spelare inför. JAG är också ansvarig för hur jag belönar och bestraffar spelaren.

Belönar jag en spelare för att döda, så kommer spelaren att döda, därför att spelet ger spelaren cred för det.

Hur förlag och företag beter sig mot sina spelare sänder på precis samma sätt signaler till sina spelare. I det här fallet säger Sony, Blizzard och Xbox att det är ONORMALT att vara gay. Det passar inte in i de snäva ramar spel kulturellt sett har satt upp för sig. Det passar inte in i den heteronormativa rollen spelpersonen genom speldesignerns beslut skall anamma - den av en hypersexuell kvinna (ögongodis för det mesta, staffage. Bakgrund till de heroiska berättelser som utspelar sig på skärmen) eller den av den handlingskraftige mannen som ofta till punkt och pricka passar in på mansrollen som den nyttige hjälten. Han som räddar världen i varje quest.

Jag säger som Sverker Olofsson: "Skall det verkligen vara så här? Ska det det?"

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , ,

tisdag 3 mars 2009

Apropå inlägget om att tjejer inte spelar...

...rollspel...

När jag ser RiotMinds version av hur ett storblot skall gå till så blir jag inte så förvånad över att vissa kan finna rollspelsböcker tämligen osmakliga. Och i det här fallet att dessutom vara medvetna om varför de finner rollspelsböckerna vara osmakliga, eller kanske snarare till för en annan målgrupp.

Jag säger som jag skrev på deras blogg - när får vi se nakna män offras mitt ibland en hög med dräglande kvinnor? Eller kanske män? Med motsvarande hypersexuella framtoning på offret? Han får det jävligt svårt att gå i sådana fall. Jon Holmes (?) nästa?

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att rollspelare får leva ut sina sexuella fantasier och scopophilia (jag vet inte vad det kallas på svenska), men det vore trevligt med lite variation kanske?

(Tack till Dante för blogtipset)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vad är ett spel

En intressant upptäckt jag har gjort nu på senare tid (eller kanske inte upptäckt, men jag har blivit medvetandegjord om det) är att spel har ett mycket snävt område inom vilket det egentligen får "lov" att röra sig. Det finns alltså en kulturell uppfattning om vad spel är och vad spel enligt den uppfattningen innehåller.

Det här återspeglas inte bara i de flesta datorspel som produceras, men även i hur människor som inte designar eller spelar spel uppfattar uppgifter som rör just aspekten spel. Jag har i dagarna läst ett par presentationer om spel i egenskap av mitt yrkesutövande, och det var i och för sig nyskapande koncept en del av dem, men grundpremissen "vad är ett spel" och "vilka förväntningar har vi på ett spel" var väldigt tydligt influerade av hur datorspel, och för den delen rollspe, ser ut i dagsläget. Återigen handlar det om nästan uteslutande manliga fantasier, till och med i den här uppgiften som är gjord för en kvinnlig målgrupp. Många av de personer som jobbat med uppgiften är i och för sig män. Men vad betyder det? Att de inte vet vad kvinnor förväntar sig av ett spel (och vem vet egentligen det?) eller att de utformar uppgiften efter sitt eget tycke?

Tendensen kan anas på många olika ställen. Jag läste till exempel häromdagen det alldeles utmärkta rollspelet "the Mouse Guard", som trots att det handlar om möss och känns ganska nyskapande, ändå insisterar på att använda sig av den manliga hjälterollen som basis för äventyren. Nu är Mouse Guard absolut inte ett dåligt rollspel, far from it, jag är bara förbluffad över hur otroligt genomsyrat hela spelkulturen är av den här ganska begränsande synen på vad spel är för att uppfattas som ett spel.

Jag har funderingar på att skapa någon form av rollspel och inkludera i boken jag håller på att skriva, men vi får se. Det hade varit ett trevligt bonusmaterial att kunna komplettera varje kapitel med ett exempel på hur man kan utforma ett rollspel på ett om inte genusneutralt, så i alla fall lite annorlunda sätt. Problemet ligger mest i speltest och tid. När skall jag ha tid? Men det känns mer eller mindre som ett lyxproblem.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tjejer spelar inte rollspel

Något som ofta hörs på konvent och även av rollspelande vänner och bekanta är att det är synd att det inte är fler tjejer som vill spela rollspel.

Att det är män som förlägger, tillverkar och skriver rollspelsprodukter påverkar naturligtvis produkterna och deras innehåll. ASF-gänget, som 2005 gav ut sin friformsbok ”Från Atlantis till Blekinge” säger så här efter att först ha bedyrat att det inte spelar någon roll vilket kön man som spelare har på sin rollperson, man skall kunna spela båda könen utan att känna sig begränsad:

"Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart.

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp."


I paragraferna innan påstås det könet är av ingen betydelse - egentligen - och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner, med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp. Faktum är att ASF implicit påstår att rollspelare är lika med man i sin formulering, i alla fall de rollspelare de skriver för, det vill säga de rollspelande männen.

Så könet spelar inte roll - alla kan vara män om de vill - eftersom tjejer inte spelar.

Kvinnor hör dessutom inte hemma i de världsbilder som männen använder sig av. Det är med författarnas i ovanstående citat egna ord "otänkbart". Frågan som hela tiden dyker upp är varför författare av rollspel och äventyr (inte bara ASF, med andra ord) väljer att lägga äventyr och rollspel i tidsperioder då det är konsekvent “otänkbart” att kvinnor har en framträdande roll, åtminstone om man skall ägna sig åt "historisk korrekthet" som det så fint heter.

I en spelform där enbart fantasin sätter gränser, sätter fantasin förvånansvärt ofta gränserna vid vad upphovspersonerna kan tänka sig vilja spela, och vad de kan tänkas vilja uppleva. Gary Alan Fine har förklarat lite av bakgrunden till varför rollspel ser ut som de gör, och han förklarar även ingående att fantasier speglar de verkliga förhållanden som finns här och nu, precis som Yvonne Waern m.fl. gör vad det gäller bildinnehåll

Fantasierna är alltså begränsade till vardagen och de förväntningar som spelare har på sig ifrån samhället att bete sig på ett visst sätt. Eftersom rollspel för det mesta författas av män, är det inte så konstigt att innehållet blir präglat av den manliga vardagen och de krav männen har på sig att vara på ett visst sätt för att passa in i mansrollen.

Men är det då så otänktbart att ändra verkligheten så att kvinnor passar in? Så att de också får representera mänskligheten? Eller att de får vara med, men på de villkor som rådde under tidsperioden äventyret avhandlar? Svaret låter förmodligen inte vänta på sig - "det blir ju så tråkigt för dem som spelar kvinnor då". Men blir det verkligen det?

Istället för att förutsätta att tjejer inte spelar rollspel eller producerar material till rollspel vore det intressant att se producenter som producerar material för en målgrupp, inte för sig själva. Det borde dessutom ligga i deras intresse att sprida materialet till en bredare publik om det nu verkligen är så att rollspelsutövarna faktiskt vill sprida sin hobby vidare.

Även om inte alla kvinnor hux flux köper rollspelsprodukter, så kan man misstänka att det finns en lika stor marknad bland kvinnliga nördar som bland manliga dito för produkterna. Det behöver heller inte betyda att alla de starkt manligt betonade fantasierna försvinner, utan snarare att de kompletteras av lite mindre vinklade produkter som passar båda könen.

Det är dock få producenter som är så öppna som ASF med att de inte kan eller vill eller anser det värt att skriva för tjejer. Marknaden finns inte, alltså är det inte heller intressant att bryta sig in på den marknaden. "Alla" vet ju att tjejer inte spelar.

Att särskiljas från mängden, att vara speciell och utpekad kan förvisso upplevas som positivt, men inte om det sker konstant. Befinner man sig i miljöer där man också alltid syns, och alltid får en reaktion (oavsett om den är positiv eller negativ), så blir man också mer benägen att tro att de negativa provokationer som uppstår, uppstår just därför att man är avvikande.

Det är egentligen inte sanningen “att alltid synas” som spelar roll utan att det är känslan “att alltid synas” som gör att identiteten blir begränsad inom vissa områden och får en skjuts inom andra. [...] Eftersom berättelserna kommer igen hos de andra intervjuade, men också faktumet att jag känner igen dem utifrån min egna förförståelse, så vill jag påstå att det är högst troligt att män (som spelar) faktiskt blir provocerade av kvinnor (som spelar).

- Pernilla Karlsson, En uppsats om spel, genus och identitet, s. 26


Det finns en stark norm som säger att kvinnor inte spelar, vare sig rollspel eller datorspel. Beroende på vem man är och hur allvarligt man tar på de reaktioner man får som en normbrytare är det olika lätt eller svårt att bryta emot dem, men det är inte omöjligt att bryta de här mönstren och minska bestraffningen för de som inte följer mönstren som de enligt samhället "ska" följa. Som David Gauntlett säger i sin essä om queerteori och flytande identiteter:

Gender, like other aspects of identity, is a performance (though not necessarily a consciously chosen one). Again, this is reinforced through repetition. Therefore, people can change.


Ett sätt att bryta mot den här normen är att försöka, både i det material som produceras och i hur man som rollspelare bemöter andra rollspelare, oavsett kön, inte lägga någon vikt vid uttalandet att kvinnor inte spelar och framför allt att inte föra fördomen vidare själv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,