Sidentrosor och magiska amuletter

Discordia

2010-02-14T15:16:00.001+01:00

Discordia.se tar över från Sidentrosor och jag kommer att migrera många, men inte alla, bloggposter dit under en lite längre period.

Här kommer jag inte att posta fler inlägg.

Har kört huvudet i tegelväggen en gång för mycket

2010-02-04T09:09:00.002+01:00

Just nu känns det så här:

Det blir ingen jävla bok.

Kolla in den här...

2010-02-03T15:26:00.002+01:00

Den touchar lite på det jag har skrivit om här tidigare men handlar i första hand om datorspel.

Kroppar i gamingsverige

Litteratur och länktips?

2010-02-03T05:28:00.002+01:00

Är det några av er därute i cyberrymden som har tips på bra läsning eller bra diskussioner som går in på ämnet rollspel och kvinnor eller spel och kvinnor därute så tar jag tacksamt emot länkar i kommentarerna.

Link me up, Scotty!

Äsch, dig kan man ju inte prata med...

2010-02-02T14:15:00.003+01:00

Jag blir lite lagom beklämd när jag läser mina egna svar på andras kommentarer. Jag låter stensäker på min sak, plockar fram en undersökning och smäller den i huvudet på kommentatorer som har mage att inte hålla med.

Det är inte helt sant.

Däremot har jag efter en livstid med spel svårt att acceptera att något är på ett visst sätt utan att få någon form av svart på vitt för att det faktiskt är så, eller att undersökningar åtminstone tyder på att det är på ett visst sätt.

Jag är hjärtligt trött på åsikter, you see. I åsiktskadern ingår nämligen herrarna som tycker att damerna inte har inom spelbranschen att göra. Åsiktskadern stöder sig också på tunna argument som är lättare att peta hål på än såpbubblor förutsatt att man har rätt pinne att peta med. Men något händer med såpbubblorna i åsiktskaderns händer. Det är på stående fot svårt att hitta rätt pinne, och när man en gång gör det så händer det inte allt för sällan att åsiktskadern rycker pinnen ur näven på en med orden "äsch, det där är genusblaj, det är inte ens en riktig vetenskap" oavsett om forskningen kommer från Södertörn eller inte.

Därför, mina kära kommentatorer - som jag verkligen uppskattar mind you - vill jag påpeka att jag är skottskadad, lider av PTSD och är allmänt neurotisk när det gäller källor. Ett påstående måste ha mer på fötterna än en åsikt för att jag skall ta hänsyn till det, annars viner manschauvinisthelikoptrarna i luften och jag ser antifeminister i varje hörn.

Intressant?

"Vilka är dina källor?"

2010-01-31T08:56:00.006+01:00

Generellt sett tycker jag illa om att ge mig in i diskussioner med lite eller inget på fötterna. Det beror naturligtvis på vad det hela gäller, men i diskussioner som rör rollspel, spel och genus så har jag alltid något som kan backa mig i mina påståenden.

Varför?

För det första anser jag att det är god ton att kunna visa på forskning som stöttar det jag säger.
För det andra är det svårt att komma till tals som individ i sammanhang där majoriteten anser att ämnet är oviktigt eller att fakta är osanna - alternativt relaterar enbart till individens egen upplevelse av sammanhanget.
För det tredje är det rätt skönt att verbalt kunna ge någon en smocka med ett tungt namn i. Jo, jag vet. Det tredje skälet får jag egentligen inte ta upp i diskussionen, för det är känslostyrt och irrationellt, osakligt och dessutom - så får jag inte säga i det offentliga rummet (som ju bloggar är) eftersom jag är kvinna och antingen skall hålla med eller hålla käften och om jag inte håller med så skall jag "inte hålla med" på ett snällt och sakligt sätt. Inga invektiv är tillåtna, inga värdeord. I retrospekt borde jag ta bort det sista skälet, men som ett experiment låter jag det stå kvar.

Om det finns ett intresse av att läsa just om manligt och kvinnligt språk i onlinediskussioner rekommenderar jag Graner-Rays bok, finns i listan.

Här är alltså den kunskapskälla jag öser ifrån. I den mån det går har jag inkluderat länk till publikationen. Det är inte slut vid de här böckerna, men det är de som jag lutar mig tyngst emot just nu.

Litteratur och källmaterial
Ambjörnsson, Ronny - Mansmyter: Liten guide till manlighetens paradoxer, Fischer 1990
ASF Produktion - Från Atlantis till Blekinge: Fem resor i friform, ASF Produktion 2005
Baker, Rich & Williams, Skip - Dungeons & Dragons v.3.5: Monster Manual, Wizards of the Coast 2003
Barber, Jeff - Blue Planet, Biohazard Games 1997
Behrmann, Marco, Ström, Carl-Johan & Sundelin, Krister - Eon: 2:a utgåvan, NeoGames 2000
Bergquist, Theodore & Lindström, Jonas - Likstorm, RiotMinds 2007
Bergquist, Theodore, Malmberg, Magnus & Jacobsson, Anders - Trudvangs Hjältar, RiotMinds 2006
Bergquist, Theodore, Malmberg, Magnus & Jacobsson, Anders - Trudvangs Stigar, RiotMinds 2006
Carter, David & Fischl, Earl - Alpha Omega, Mindstorm Labs 2007
Cornut-Gentille D’Arcy, Chantal - Wicked Witches Were Invented by Frightened Men (PDF), University of Zaragoza, 1998
Crane, Luke & Moeller, Cristopher - Burning Empires, The Burning Wheel 2006
Fine, Gary Allan - Shared Fantasy: Role-Playing Games as Social Worlds, The University of Chicago Press 1983
Chapman, David F - Conspiracy X: 2:nd edition, Eden Studios 2006
Gemzöe, Lena - Feminism, Bilda Förlag 2005
Graner- Ray, Sheri - Gender Inclusive Game Design, Charles River Media 2003
Grau, Matthew & McKay, Fraser - CthulhuTech, WildFire LLC 2007
Hatch, Robert - Aberrant, White Wolf 1999
Hirdman, Yvonne - Genus: Om det stabilas föränderliga former, Liber 2001
Jonsson, Robert - Bortom: Lögnens slöja, Mindless Gaming 2007
Karlsson, Pernilla - Jag kanske är lite nörd men jag är ändå ganska snygg... och tjej... och jag bor inte i källaren: En uppsats om spel, genus och identitet (PDF), Södertörns Högskola, 2007
Linderoth, Jonas (red.) - Datorspelandets Dynamik: Lekar och roller i en digital kultur, Studentlitteratur 2007
Lilja, Matthias - Coriolis, Järnringen Förlag AB 2008
Mazzanoble, Shelly - Confessions of a Part Time Sorceress: A Girl’s Guide to the Dungeons & Dragons Game, Wizards of the Coast 2007
Nilsson, Björn & Waldemarson, Anna-Karin - Rollspel i teori och praktik, Studentlitteratur 1988
Nylander, Johanna - ActionMegaPower: Att inkludera tjejer i marknadsföring av actionspel (PDF), Högskolan i Skövde, 2008
Pondsmith, Michael - Castle Falkenstein, R. Talsorian Games 1994
Pacesetter Ltd, i översättning av Äventyrsspel HB - Chock, Äventyrsspel 1985
Skemp, Ethan - Changeling: The Lost, White Wolf 2007
Slavicsek, Bill, Grubb, Jeff, Redman, Rich & Ryan, Charles - D20 Modern, Wizards of the Coast 2002
St. Andre, Ken - Tunnels & Trolls v.7.5 - Fiery Dragon Productions, Inc. 2008
Strandberg, Henrik & Thulin, Stefan - Drakar och Demoner Samuraj, Äventyrsspel HB 1987
Sprenger, James & Kramer, Heinrich (övers. Montague Summers) - Malleus Maleficarum, Bracken Books 1996
Waern, Yvonne (red.) - Bild och föreställning: Om visuell retorik, Studentlitteratur 2004

Tidskrifter
Sinkadus 4/86 - Den svarta tigern, Petersén, Michael
Sinkadus 5/86 - Spökgeneralen, Jonsson, Gunilla
Sinkadus 6/87 - Genlab Alpha, Petersén Michael & Drakflöjten, Jonsson, Gunilla
Sinkadus 7/87 - De dödas dag, Petersén Michael
Sinkadus 8/87 - Den nedbrunna fatburen, författare ej angiven
Sinkadus 16/88 - Lettiskt Intermezzo, Blixt, Anders
Sinkadus 17/88 - Gripeborgs hemlighet, Strandberg, Henrik
Sinkadus 18/89 - Par i svart, Blixt, Anders
Sinkadus 19/89 - Kopparringen, Petersén Michael, Blixt, Anders Strandberg, Henrik & Arvet del 1, Wennerholm, Peter
Sinkadus 20/89 - Arvet del 2, Wennerholm, Peter & Dåligt vatten, Rundkvist, Martin
Sinkadus 30/91 - Intriger på Tanageshima, Nesser, Johannes
Sinkadus 31/91 - Svart himmel över Brixton, Petersén, Michael & Hårda bud, Seter, Magnus
Sinkadus 32/91 - Dödspatrullen, Seter, Magnus & Rop ur det förgångna, Thorell, Marcus
Sinkadus 33/91 - Ett eko från det förflutna, Jonsson, Gunilla & Petersén, Michael
Fenix 4/04 - Under bergens skugga, Nallo, Petter, Städet, Danforth, Johan & Arfert, Tomas & Fabianos förbannelse, Örnebring, Henrik
Fenix 1/06 - Hotell Hote, Traffaut
Fenix 2/06 - Utmark, Andersson, Sebastian & Nallo, Petter
Fenix 3/06 - Nidskallran, Jacobsson, Anders, Indianskolan, Williamsson, Andreas, Henri Durants Memoarer, Williamsson, Andreas, Mörker över Smuggler’s Moon, Bruze, Christian & Lexelius, Peter
Fenix 4/06 - Lögramal, Hedenmalm, Jon & Jakobsson, Anders
Fenix 5/06 - Kuppen i Mission Hill, Örnebring, Henrik
Fenix 1/07 - En vit klo i mörkret, Bruze, Christian & Lexelius, Peter
Fenix 2/07 - Sanningen måste fram!, Örnebring, Henrik

Onlinematerial
Film Noir
Jämställd förskola och skola - Genus och genusteori - Hämtad den 7/1-09
Wikipedia - Sociala normer - Hämtad den 8/1 -09
Wikipedia - Queerteori - Hämtad den 8/1 -09
Wikipedia - Drizzt Do’Urden - Hämtad den 10/1 -09
Wikipedia - Drow - Hämtad den 10/1 -09

Podcasts
Dungeons & Dragons Podcast - Episode 11: Drow - Dave Noonan & Mike Mearls

Hur förväntningarna spelar in

2010-01-29T09:28:00.004+01:00

Med anledning av debatten på Piruett skulle jag här vilja utveckla ett par tankegångar jag haft under en längre tid. Det handlar så klart om inlägget om den personliga anekdoten.

En trolig anledning till att få tjejer spelar är de förväntningar de har på sig. Förväntningarna i det här fallet handlar om att tjejer inte tycker om rollspel. "Men vadå? Förväntningar avgör väl inte hur något går?" Jo, faktiskt. Inbyggt i hur vi beter oss, både mot varandra och andra finns förväntningar på hur vi bör bete oss för att bäst passa in. Även om vi inte vill eller avser att leva upp till andras förväntningar på oss, så gör vi det ändå, omedvetet. Och om vi inte gör det så kan vi straffas för att vi inte gör det.

Myten om att tjejer inte tycker om rollspel har förmodligen uppstått ur det faktum att få tjejer fanns med på den tiden då rollspelen föddes ur konfliktspelen, även det en manlig domän (manlig därför att spelen handlar om krig, och krig... tja, när infördes allmän värnplikt för tjejer?).

Att rollspel sedan "födseln" dessutom till största delen skrivits av män, för män, är förmodligen ett annat skäl till varför myten fortlevt och spritt sig, inte bara bland grabbarna, men även bland tjejerna.

Ett tredje skäl är rekrytering. Killar har flest killkompisar och hämtar därför - helt naturligt - förstärkningar bland sina vänner. På det här viset propageras en ond cirkel där kvinnor/ flickor får förbli "dem", förbli objekt i spelvärlden, förbli "främmande".

"Badgers?! We don't need no stinking badgers!"
En tjej i gruppen orsakar uppror i gruppdynamiken. En tjej bryter upp det som tidigare varit en tight och välordnad hierarki i något annat. En tjej utan relationer i en grupp med enbart killar måste anvisas plats. Antingen blir hon tämligen fort utstött, eller så blir hon "en av grabbarna". Ett tredje alternativ är att hon blir "sexobjektet". Den person gruppmedlemmarna "skall få" eller vinna över på något sätt.

Vems fel är det då?

Ingens faktiskt. Och allas. Könsrolleroch mönster som vi alla följer finns överallt, även inom spelvärlden, och kanske särskilt inom spelvärlden. Det är lätt att bortföklara fantasier som speglar rasism, kvinnoförakt och elitism med just det - att det är fantasier och att de inte har någon förankring i verkligheten. Men utan vår nuvarande kultur finns heller inte rollspelsvärlden. Det här är något som både Gary Alan Fine och även senare Sheri Graner-Ray och för den delen även "vår egen" Jonas Linderoth funnit i sin forskning kring spel och spelande. Gary Alan Fine säger i "Shared Fantasy" att

Since these games involve fantasy - content divorced from everyday experience - it might be assumed that anything is possible within a cultural system. Since fantasy is the free play of a creative imagination, the limits of fantasy should be as broad as the limits of one's mind. This is not the case, as each fantasy world is a fairly tight transformation by the players of their mundane, shared realities. While players can, in theory, create anything, they in fact create only those things that are engrossing and emotionally satisfying. Fantasy is constrained by the social expectations of players and of their world.

(s. 3, Shared Fantasy, Gary Alan Fine)

Det här betyder att spelarna och spelledaren själva lyfter in sina erfarenheter från den verkliga världen in i den delade, virtuella världen. Deras delade uppfattning om hur spelvärlden ser ut är alltså beroende av hur deras delade verklighet ser ut. Men det är inte enbart den kulturella kontexten som spelarna befinner sig i som spelar roll. Det skrivna materialet spelledaren och spelarna tar del av spelar också in när det kommer till att tolka omvärlden. Det här lägger en stor del av ansvaret på författarna som skapat spelvärldarna och regelmekaniken.

En ytterligare förklaring till den hårda vinklingen mot manliga män och kvinnliga kvinnor hittar man i en undersökning som tittar på hur könsroller återspeglas i digitala spel.

Will Wrights tanke [med The Sims] var att skapa ett digitalt dockhus, ett dockhus som Flanagan härrör till en domestic arena. men som Sicart antytt skulle kunna ha en progressiv potential. Progressivt i det avseendet att etablerade genusmönster utmanas hos spelaren. Denna empiriska studie kontrasterar detta, genom att visa hur friheten i spelet gör att traditionella genusmönster snarare reproduceras. Detta eftersom pojkarna visade sig använda sina sociokulturella erfarenheter - till övervägande del färgade av genussteereotypa normer och värderingar - som en resurs i sina interaktioner. Vi har sett interaktioner som öppnar för gränsöverskridande (crossing) Pojkarna tillämpar ofta rolldistans när aktiviteten påtvingar dem icke traditionellt manliga roller och bilder. Vi kan därför inte säga att frihet är detsamma som utforskning. Den öppenhet som spelet har är inte tillräcklig för att kunna utmana genusmönster då spelaren istället använder sina tidigare erfarenheter.

(s. 46 Datorspelens Dynamik)

Självklart kan man debattera huruvida den här undersökningen är relevant, men jag anser att den belyser en viktig poäng, nämligen den att de flesta spelare väljer att förstärka och följa könsroller i spel snarare än att leka med könsrollsmönster. De som faktiskt leker med mönster distansierar sig också ifrån sin spelarperson. Precis som Dante skriver i en kommentar på Piruett:

En gång i tiden förbjöd jag faktiskt mina spelare (snubbar) att spela kvinnliga rollpersoner. Av den enkla anledningen att de bara spelade galet överdrivna parodier.

Jag försvarar mig med att detta var mycket länge sedan och att mina spelare då var hormonstinna tonårsmonster.

Idag låter jag förstås folk spela vilket kön de vill.

Det här betyder att även om rollspelen inte explicit är kvinnofientliga så finns det en implicit tillåtelse för dem att ta sådana grepp. Man kan argumentera för att den här typen av könsrollskramande var vanligare i rollspelens barndom än de är nu, men faktum är att strukturerna fortfarande finns kvar, liksom rädslan och mystiken som omgärdar det “kvinnliga”. Det räcker med att ta en titt på äventyret Likstorm, publicerat av RiotMinds. Där representeras ondskan och de som omedvetet eller medvetet hjälper ondskan mot seger av en liten flicka och diverse kvinnliga spelledarpersoner. Alla äventyr och rollspel ser inte ut på det här viset, men många gör det, och det i sin tur kan påverka hur rollspelet och en kvinnlig rollfigur uppfattas av en kvinnlig spelare.

Kontext
Vissa hävdar att den förlegade kvinnosynen på kvinnan som objekt-tingest-antagonist är beroende på den kontext spelet utspelar sig i Handlar det om historisk fantasy, eller till och med fantasy, så berättigar spelvärlden på något sätt den misogynistiska synen på vad en kvinna kan och bör ägna sig åt med motivationen att “det var ju så i den spelvärlden”. Man skyller alltså på att världen är sådan och det här gör man trots att många spelgrupper själva väljer att modifiera sin spelvärld för att den bättre skall passa spelgruppen. “Ha!” säger då vän av ordning. “Om spelvärlden är så hemsk, sluta gnälla och ändra på den!” Självklart. Men en förändring kräver också att man är medveten om hur man gör, att man i vissa fall är förtrogen med reglerna. För att bli förtrogen med spelet måste man också bli “insläppt” i spelet, och en struktur som redan på ytan vrålar “du är inte välkommen” hjälper knappast tjejerna att ta de första stegen in i rollspelsvärlden.

Kontext är dessutom inte ett gott nog argument till varför världar och kulturer ser ut som de gör i fler än ett sammanhang. Vad är det till exempel som säger att en fantasyvärld måste drivas eller bör drivas av enbart män? Vad är det som säger att en science fiction-värld skulle vara uppbyggd på samma sätt som vår värld? Borde det inte istället vara så att vi med rollspelen experimenterar med styrelseskick och världsbilder? Hela rollspelsidén bygger ju på premissen “tänk om”. Tänk om jag var en alv? Tänk om jag var en varulv? Tänk om jag vore man?

Tänk om den här världen var helt jämlik?
Tänk om den här världen vore styrd av kvinnor?

Istället låter sig rollspelarna förföras av en verklighet som ligger nära vår egen och där de tillåts att bekräfta sin syn på vad en “riktig man” och en “riktig kvinna” är.

Både rollspelsvärlden och datorspelsvärlden befolkas av manliga män och kvinnliga kvinnor i högar. Det finns nästan inga spel som inte spelar hårt på stereotyperna som känns bekväma att spela. (Som en sidonot skulle jag vilja göra ett Queerspel. Det skulle se ut precis som ett vanligt datorspel, men det skulle marknadsföras som ett queerspel. Jag undrar hur bra säljsiffror det skulle få?)

I blogposten tas det också upp att kvinnor ofta sitter bredvid och tittar på innan de deltar, om de ens deltar. Det finns förklaringar även till det, men jag tror xkcd sade det bäst:

Eller som Pernilla Karlsson skriver i sin uppsats Jag kanske är lite nörd... : En uppsats om genus, spel och identitet

I Vem tillhör tekniken –Kunskap och kön i teknikens värld, i artikeln ”Teknikfrågan i feminismen”, redogör Wendy Faulkner för bland annat en undersökning gjord på kvinnliga ingenjörer som marginaliserad grupp inom sitt yrke. Hon skriver: ”Kvinnliga ingenjörer torde förmodligen känna av större normativa krav än sina manliga kollegor på grund av sin strävan att bli betraktade som ’lika bra’ som männen”. Jag påstår att detta går att applicera även på mina informanter. Inte bara känner de av föreställningar om hur en spelande tjej ska bete sig och se ut, de känner också av den normativa femininiteten som skapas mellan kvinnorna för att matcha kraven på att vara just ”lika bra som männen”, eller för att rättfärdiga sig själva som riktiga Gamers och inte bara som spelande kvinnor. Att balansera skapande av identitet mellan att inte få ta äran eller få möjligheten att erkännas som duktig på att spela (att faktiskt vara någon som är mänsklig och söker uppmärksamhet för sitt intresse och sin kompetens inom området) riskerar att bli en omöjlig ekvation. Om denna konsekvens för identiteten skulle kunna appliceras på hela gruppen spelande kvinnor så skulle det kunna vara en förklaring till den begränsning som ibland kan likna ett glastak för kvinnor som försöker ta sig upp inom spelvärlden, precis som inom så många andra tekniska branscher.

En orsak till varför många tjejer hamnar som bisittare i rollspelssammanhang kan vara den känsla av att alltid synas i sammanhangen som enligt Karlsson samtliga tjejer som deltagit i hennes undersökning upplever, oavsett om det är en positiv eller negativ uppmärksamhet det handlar om.

[Det är] en rimlig tolkning att det borde vara skrämmande ibland, att aldrig bara få vara en spelande person, att aldrig få vara dålig eller att misslyckas utan att bli utpekad som ”tjej” eller ”tjejspelare”. Som Diana beskriver det lutar det också åt att hon inte alltid känner sig stolt över att vara kvinna, att alltid gå runt och vara en representant för en grupp man kanske inte alltid identifierar sig med. Att alltid synas.

Enligt Karlsson, och för den delen även enligt vissa kommentatorer på inlägget, så kan män känna sig provocerade av att en tjej helt plötsligt kommer sättande, särskilt om hon råkar vara en bättre rollspelare.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, spelkultur, kvinnosyn, kvinnoroller

Fånge får inte spela D&D

2010-01-28T11:05:00.003+01:00

Enligt ett domstolsutslag i Wisconsin får en fånge som enligt rapporten är en dedikerad D&D-spelare inte längre spela rollspel.

One gang expert told the court that fantasy role-playing games such as D&D have "been found to promote competitive hostility, violence and addictive escape behavior" that can threaten the security of the prison.

Jag borde så klart läsa igenom hela domen, för det verkar underligt att säga att D&D specifikt skulle skilja sig så mycket från andra sällskapsspel att det föranleder att tro att fångar blir särskilt våldsamma av det.

Nåväl. Jag har aldrig spelat D&D i ett fängelse. Eskapismen kanske blir annorlunda?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om fångvård, D&D, spel, rollspel

Intressant

2010-01-28T08:18:00.004+01:00

Genom Ariez blog hittade jag den här filmen om varför kvinnor inte spelar datorspel. Förvisso rör det sig i första hand om digitala spel, men mycket av det som sägs (vilket för min del är långt ifrån något nytt) är fortfarande applicerbart även på rollspel.

Det jag har lite problem med i filmen handlar dels om den statusindelning som sker när tjejer börjar spela. Vem anser till exempel att ett casual-spel är lika mycket värt som ett hardcore-spel? Inte de representanter för dataspelsbranschen som påpekade för en vän att "din spelstudio hör nog inte hemma här, ni jobbar ju med casualspel". (Ja, till viss del obekräftat och nej, jag vill inte avslöja källan.) Det är en attityd som också måste tittas på. Likaså blir jag lite förbannad över Ubisofts rosa spel som de tagit fram för en "kvinnlig publik" som spelar stenhårt på könsstereotyper. Kan vi inte bara få spela bra spel, utan att bry oss om vilken status de har i spelsamhället, och vilken publik de sägs rikta sig till?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om könsstereotyper, status, spelbranschen

Hur får vi tjejer att spela rollspel?

2010-01-26T15:51:00.002+01:00

Det här är ett experiment, och som sådant postar jag det dels här och dels i en garanterat nördfylld och mansfri miljö. OCh dessutom på djävulskattungen. Let the dice roll.

Med anledning av dels Tereses inlägg på Role-playing is so Gay (Varför könsfördelning spelar roll) och ursprungsinlägget på Piruett (Ännu mer om män och kvinnor i svenska rollspel) och den följande diskussionen som uppstod så skulle jag gärna vilja fortsätta den diskussionen lite.

Terese påstår i sin blogg att könsfördelningen mellan kvinnor och män är ett problem i rollspel (jag är böjd att hålla med), medan kommentatorerna i Piruetts tråd har det här att säga (jag plockar lite körsbär här, så feel free att banka mig i huvudet med "men sen sa han ju att..." osv)

Lukas säger så här om varför det är fler män än kvinnor:

Ytterligare en faktor (som på intet vis förtar vikten av de av dig uppräknade) kan vara att folk är mindre bekväma med att meja ner horder av kvinnor än horder av män. Vill du ha en armé av ansiktslösa mooks som spelarna kan spöa utan att få dåligt samvete gör du dem till män, eftersom våld mot kvinnor hos väldigt många triggar en starkare emotionell respons än våld mot män. Och vi vet ju alla att SLP egentligen finns där för att man ska slå ihjäl dem och ta deras grejer.

Men skulle det vara så hemskt egentligen? Skulle vi tillskriva dem offerrollen bara för att de var ansiktslösa mooks, eller tillskriver vi dem offerrollen därför att vi omedvetet tänker "kvinnor och barn först"? Hur ändrar vi det isf?

Petter B skriver så här:

"Okej, för att nu återgå till könsfrågan i Mutant. Jag tror att en stor del av den slentrianmässiga grabbigheten ligger i att man vill ha personer som GÖR saker. När det gäller action, så tänker sig i alla fall killar oftast att killarna är de som GÖR. Det ligger i hela genrens grundförutsättningar. Ett spel som Mutant bygger i grunden på en pojkboksvärld med ett underförstått manligt subjekt."

Aha! Nu kommer vi in på ämnet "the male gaze" här. Kan man väl säga. Lite brett talat - vilket precis som Petter skriver beror på att rollspelen är skrivna ur ett manligt perspektiv. Vad skulle hända om vi skrev ett rollspel ur ett kvinnligt perspektiv? Finns ens det kvinnliga perspektivet? Kan - för att hårddra det - ett objekt ha ett perspektiv?

Daflum skriver:

"Däremot vill jag försvara Järnringen lite i och med att trots de inte tillgodosett behovet av en kvantitiv jämnställdhet så har de lyckats i stora drag att att tillföra en kvalikativ jämnställdhet. Med det menar jag att många av kvinnorna som finns repensenterade är minst lika intressanta och komplexa som männen och även lika simpla som männen också."

Frågan är då om kvalitet kan motverka kvantitet? Kan den det?

Zapp skriver:

"För oss övriga är det inte det minsta konstigt att de flesta slp’er man möter är män. Även om rollspel kanske inte kan betraktas som historiska delar de samma element som historien. Det är en farlig värld, och i sådana reser kvinnor ogärna ensamma. Om de alls tillåts ta egna initiativ, vill säga.

Anledningen till ”Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt” är ju just att skribenten då slipper rättfärdiga varför en kvinna blivit vakt, rövare, tipsare etc etc."

Och han har ju rätt. Att beskriva en kvinnas ställning är inte svårt - så länge hon inte lämnar den. På precis samma sätt är det svårt att beskriva en mans ställning om han inte har en maktposition. Hur kommer det sig? Skall vi göra som Gerd Brantenberg och skriva en Egaliasetting, där männen är underordnade och kvinnorna de riktiga kvinniskorna?

Vad tror ni?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, spelkultur, kvinnoroller, kvinnosyn

Skrämmande omedvetenhet

2010-01-04T07:21:00.003+01:00

Arbetet med rollspelshandboken har tagit fart och i och med det har tankar som tidigare fått ligga i träda gällande Sidentrosor och magiska amuletter också tagit fart. Främst är det den enorma mansdominansen på rollspelsområdet som slår mig. I andra hand hur illa kvinnor (som man i diskussionssammanhangen vet är kvinnor - det är inte helt självklart) behandlas i speldebatter.

Med tanke på vilka (för det mesta helt ogrundade) omdömen jag genom åren fått höra om mig själv, mina egenskaper, och hur okunnig jag är gällande spel, förvånar det mig inte att det aktiva deltagandet bland kvinnor inom speldesignkretsar är så lågt.

Nu råkar jag veta med mig att jag inte är vare sig osaklig eller inkompetent - inte minst för att det är ett omdöme som har saknats bland de som faktiskt känner mig och kan bedöma min förmåga, men den respektlöshet som präglar konversationerna jag har haft framförallt över nätet är skrämmande, eftersom det är en omedveten respektlöshet.

Strax innan jul fick jag ännu en bekräftelse på hur omedvetna många unga män är när det gäller hur deras aktioner och reaktioner framstår för andra kvinnor (och för den delen för andra män som inte är inblandade i samma kulturella klick) och den här omedvetna respektlösheten är talande. Nej, jag tänker inte berätta vad det handlade om, eftersom saken är utagerad, och de berörda personerna har bett om ursäkt. Det är onödigt att harva igenom det en gång till.

Det finns ett själsligt mörker i den här grava omedvetenheten som skrämmer mig, och jag inser att den här bloggen och den här boken behövs. Det går inte att se förrän man har öppnat ögonen, och många håller dem krampaktigt slutna för att slippa.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnosyn, debatt

Har du missat Tendens i P1?

2009-12-31T10:18:00.005+01:00

Jag var med och pratade i Tendens i P1 om just kvinnorollen i spel.

Om du inte har hört programmet finns det att lyssna på här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om tendens, P1, kvinnosyn, kvinnoroller

Utdrag ur Rollspelshandboken

2009-12-31T10:16:00.001+01:00

Det här är ett utdrag ur kapitlet "Vad är rollspel?" ifrån min rollspelshandbok. Det är en dubbelpostning för det finns även med på djävulskattungen.

För att få koll på vad rollspel är är det först nödvändigt att veta vad ett spel är. Det kanske kan tyckas självklart vad spel är, men jag har märkt att definitionerna av spel kan variera ganska kraftigt mellan olika personer och olika sammanhang.

Det finns flera förklaringar till vad spel är. Om du exempelvis läser Katie Salen och Eric Zimmermans bok Rules of Play kan du hitta åtta olika defintioner. Det är en i det närmaste hopplös uppgift att dra tydliga gränser, men eftersom det är ett så luddigt begrepp är det extra viktigt för mig att ge min egen definition, så att du som läser vet vilken utgångspunkt jag har när jag skriver, inte minst på grund av de nya sätt att uppleva berättande på som berättarrollspelen har givit upphov till.

Ett spel har:
• Spelare - spel är en aktivitet som en eller flera spelare deltar i. Spelarna interagerar med systemet för att kunna uppleva spelet.
• En artificiell verklighet - spel är en aktivitet som skiljer sig från verkligheten, både tids- och rumsmässigt.
• Konflikt - spel omfattar alltid någon form av maktkamp. Den här kampen kan variera sig från spelare mot spelare till en kamp mellan spelargruppen och omgivningen.
• Regler - spel innefattar alltid regler som berättar för spelaren vad spelaren kan och inte kan göra inom det system som spelet omfattas av.

Rollspel för mig handlar dessutom om intressant och meningsfullt spelande. Sid Meier påstår att spel är en serie intressanta val, och det gäller i allra högsta grad för rollspel, eftersom det enda hindret för din valfrihet inom rollspel är din egen fantasi. Andrew Rollings och Dave Morris har vidareutvecklat Sid Meiers teori i sin bok Game Architecture and Design. De säger att för att ett val faktiskt skall bli intressant, så krävs det att inga av de val spelaren kan göra är mer fördelaktigt än något annat ur ett helhetsperskektiv, men utifrån sin egen situation kan spelaren välja ett alternativ som passar bäst för just den spelaren.

För att ett spel inte enbart skall vara intressant utan även meningsfullt krävs något mer. Jag citerar Katie Salen och Eric Zimmerman ur Rules of Play:

Meaningful play in a game emerges from the relationship between player action and system outcome; it is the process by which a player takes action within the designed system of a game and the system responds to the action. The meaning of an action in a game resides in the relationship between action and outcome.

Med andra ord skapas mening i spel genom relationen mellan spelarens (tillåtna) handlingar och hur de handlingarna påverkar spelet. Salen och Zimmerman pratar också om att mening i spel är beroende av att de handlingar som du utför i spelet blir tydliga för dig som spelar. Att döda en orch är meningslöst om du som spelar inte är medveten om huruvida det är bra eller dåligt för dig i spelet. Om du spelar ett brädspel och flyttar din spelpjäs är ditt drag meningslöst om du inte vet hur det påverkar din situation i spelet.

För att meningsfullt spelande skall uppstå måste din handling också vara integrerad i spelsystemet. Det betyder att en handling du genomför inte bara ger en omedelbar återkoppling (orchen dör) utan också att den handlingen påverkar dig senare i spelet (orchen var son till orchhövdingen som nu bestämt sig för att bränna ner alla näraliggande byar som hämnd för sin sons död). Handlingen får kort sagt konsekvenser för dig som spelar.

Intressant?

Andra bloggare om:
speldesign, rollspel, spel

Mannen och hjälten och den som är ensammast i världen

2009-11-26T15:41:00.001+01:00

Det här är en dubbelpostning från djävulskattungen:

Häromdagen pratade jag med Ola Hemström från Sveriges Radio. Han kom ut till Kista för att prata med mig om den manliga hjälten och den bild det ges av den manliga hjälten i datorspel som Call of Duty: Modern Warfare 2. (Programmet heter Tendens och sänds på måndag kl 11.04 i P1). Temat är kvinnor och barn först, om hur konceptet och idealbilden av den kompetenta, bredaxlade och muskulösa manliga hjälten propageras även inom datorspel.

Han frågade mig hur kvinnorna passade in i bilden av mannen som hjälte, av mannen som soldat och krigare. I krigsspelens världsbild, kort sagt. Svaret var mycket enkelt. Kvinnor finns inte. Kvinnor är ett staffage, en bakgrundsbild, kanske ett objekt att rädda undan fara, en ursäkt för att få skjuta skallen av Ondskan, som uppenbarar sig som motståndarna i spelen. Det är ju en av egenheterna med datorspel att du som spelar aldrig kan hamna på fel sida. Det finns inga konsekvenser i den här världen. Om du skapar ett nytt Abu Ghraib eller ett Guantanamo så är det ändå inte fel. Spelet berättigar allt. Som spelare är du God, och för att Godheten skall segra är alla medel tillåtna. Ändamålen helgar medlen.

Datorspel visar dock inte på baksidan av den manliga hjälterollen. Du skall kunna allt, javisst. Och du skall vara beredd att offra allt för att visa att du är en hjälte. Du skall ta risker, stå utanför samhället en smula (ändamålen helgar medlen) och framförallt skall du stå ensam. Det är du som är beskyddaren, den omsorgsfulle, den där personen som med alla medel som står dig till hands skall rädda världen. Och du får aldrig be om hjälp, du får aldrig vara svag och du får aldrig vila. Det är på dina axlar världen vilar, som en nutida Atlas är det din insats som avgör om världen går under, eller om det fortfarande finns hopp.

Intressant?

Andra bloggare om:
mansroll, hjälte, tendens, P1, spel

Nollsummespel

2009-09-26T16:25:00.002+02:00

Det här är en dubbelpostning från "djävulskattungen".

I dagarna har jag och en företrädare för Dataspelsbranschen haft en konversation via Facebook, där jag bland annat ifrågasatt varför ett svar ifrån en intresseorganisation väljer att ta en debatt från ett sakligt till ett personligt plan. Den här kritiken har kommit både ifrån mig och ifrån andra engagerade personer. Talespersonen har istället för att bemöta den kritik som framkommit, som främst handlar om tilltal och retorik, förnekat att ett problem finns, och att andemeningen inte alls betytt det som vi tolkat den att betyda. Tolkningen kvarstår dock, och att den ens uppstod borde tas på allvar.

Nu är tanken att Dataspelsbranschen skall sätta igång en process runt jämställdhet, ett långtgående arbete. Det finns inga ytterligare detaljer runt hur den här processen skall se ut, men min misstanke är att det i första hand kommer att handla om jämställdhet som branschen vill ha den.

Det innebär att trots att jag och andra kritiska röster har påtalat en brist som är relativt lätt att åtgärda, så verkar det inte finnas utrymme att ta åt sig av den kritiken och ta den på allvar. Jag har blivit inbjuden att delta i förändringsarbetet, men min farhåga är att ett eventuellt deltagande i så fall kommer att ske på någon annans villkor och inom ramen för den sorts jämställdhet som branschen vill ha. Jag kan inte jobba med en organisation som inte lyssnar på den kritik som framförs, och heller inte ser ett problem när flera pekat på det.

I mångt och mycket handlar det hela om tilltal, och datorspelare, datorspelsföretag och förläggare har sedan länge etablerat ett språk för hur "oliktänkande" skall behandlas. Vem som helst som har läst ett spelforum, eller kommentarerna på bloggar och liknande runtom på internet har förmodligen sett tendenserna. Antingen är något bra, och då är det jättebra, eller så är något dåligt och då är det jättedåligt. Problematiken med den här typen av debatt är så klart att den blir väldigt ensidig och handlar i första hand om åsiktspositionering. Du har rätt, jag har fel. Du har fel, jag har rätt. På det viset blir också en debatt ett nollsummespel. En sida vinner. En annan förlorar. Men en debatt ÄR inget nollsummespel, och det är heller inte möjligt att vinna eller förlora i ett samtal. Det som händer är istället att ett utbyte av idéer och nya sätt att se på världen sker. I ett idealiskt samtal vinner båda parter på diskussionen. När det handlar om kritik av spel handlar det istället om att motparten, dissidenten, är mindre kunnig om datorspel och vad datorspel är. Kort sagt är det kutym i dylika diskussioner - och för den delen diskussioner överallt runtom på nätet - att klämma åt personen istället för budskapet. Jag vet att jag själv gjort mig skyldig till formuleringar som kan tolkas så, men det är något jag jobbar hårt på att förändra hos mig själv. Kritik måste vara befogad, saklig och konstruktiv. Annars är det bara ovidkommande.

I datorspelsvärlden har många samtal som inbegriper kritik ofta handlat om hur dåligt det är med datorspel, och hur dåligt och farligt det är att spela datorspel. Det här har av förklarliga skäl gjort att många datorspelsförespråkare hugger direkt när kritik framförs. Datorspel kan per definition inte vara dåliga. Det är en oskriven lag bland datorspelare. Gentemot omvärlden står vi enade. Gentemot kritiker står vi enade.

En annan sida handlar också om vilka som har "rätt" att uttala sig om datorspel. De som har "rätt" är för det mesta män, för det mesta hardcore gamers och för det mesta mycket skeptiska till kvinnors kompetens.

Problemet för mig blir då att eftersom jag ÄR väldigt kritisk till både rekryteringsmetoder och de spel som spottas ut ur den gigantiska kopieringmaskin som är datorspelsbranschen, så hamnar jag ofta i en position där min kritik förblir ohörd, i många fall också betecknad som obefogad. Utöver det så har jag problem att bli tagen på allvar, eftersom en person som kritiserar datorspel och datorspelsbranschen by default är okunnig, inkompetent och så vidare. För att inte förglömma att det förmodligen rör sig om en moralpaniker.

Det jag menar är att den här typen av retorik sprider sig inte bara på forum som flashback och Newsmill utan även till seriösa debatter som omfattar sådant vi ALLA vinner på att det förändras. Retorik - och framförallt schysst och saklig retorik - är en bristvara på nätet. När en intresseorganisation för datorspel förblir blind för det egna sättet att uttrycka sig finns det ett problem i den organisationen.

Nu kommer jag till kärnpunkten - jag som kvinna i en mansdominerad bransch har fortfarande svårt att styrka min trovärdighet (1). Mycket av attityden ute på arbetsmarknaden, och inte bara där, handlar fortfarande om att "tjejer inte spelar". Och om "tjejer inte spelar" så finns det inte heller några tjejer som GÖR spel, det faller sig naturligt. Misstänkliggörande är ett normaltillstånd för mig. Ifrågasättande av min kompetens är ett normaltillstånd för mig. Att konstant bli upphöjd, nedgjord och utpekad är både tröttsamt och irriterande (2). För att jag skall kunna göra mitt arbete krävs ofta att jag först bevisar att jag KAN göra mitt arbete och det innefattar inte helt sällan att "bevisa" mitt spelintresse, att jag "kan" spela och att jag är intresserad av spel. När inte bara jag ifrågasätter hur jag blivit presenterad i en replik till en debattartikel som handlar just om det här, och när det ifrågasättandet går helt förbi talespersonen för en intresseorganisation som säger sig företräda mina intressen inom mitt yrkesområde, måste jag konstatera att den kritik som inledde debatten fortfarande i allra högsta grad står kvar, och att det förtroendekapital som Dataspelsbranschen haft hos mig är förminskat.

Feminister talar ofta om strukturer. Datorspelsmarknaden, datorspel och företagen som tillverkar datorspel sitter fast i en struktur, som i första hand handlar om hur de beter sig dels mot utomstående, och dels mot kvinnor. Det är inget jag varit opåverkad av, men jag jobbar på att förändra mina attityder - hela tiden.

Det allra jävligaste är att personer som inte tror på strukturer inte ser dem. Det allra jävligaste är att det är så förbannat lätt att avfärda mig med ett "ja, men om du blir så dissad så är det förmodligen ditt fel för att du är inkompetent". Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Särskilt från människor som inte känner mig, som inte vet vad jag kan. Det är alldeles för lätt att avfärda mig med en axelryckning.

Det som är ännu jävligare än det allra jävligaste (jo, jag vet, språklig misshandel!) är att debatter jag sätter igång - och tro mig, de är många (jag är en riktigt kontroversiell typ, som exempelvis tycker att vi borde ha fler kvinnliga spelarpersoner i spel, fokusera på berättande, inte låta oss styras av teknik m.m.), ofta hamnar i det läget att de fokuserar på mig som person. Går jag i svaromål då - ja, då är jag allt som oftast körd i den omgivningen under en mycket lång period. Jag tror att jag fortfarande är mer eller mindre pariah på wrnu, till exempel.

Jag är jävligt trött på att befinna mig i den positionen. Jag är jävligt trött på att vara ett UFO, en anomali, ett normbrytande monster. Men vill jag ändra på mig? Nej. Varför skall jag ändra på mig när det är omvärlden det är fel på? Varför skall jag tvingas bort ifrån ett i normala fall givande, kreativt och underbart arbete? Varför skall jag, varje gång jag uttalar mig, riskera att bli dissikerad, exemplifierad och uthängd?

Intressant?

Andra bloggare om:
datorspel, feminism, roller, dataspelsbranschen, retorik, debatt, Personligt

________________________________________________
1. Mina förändringsstrategier:
Bara för att slippa kommentarerna om "ja, men vad gör du för att förändra då?" så tänkte jag lista en del av de saker jag ägnar mig åt för att ändra på attityder runt spel:

Jobbar inom branschen.

Diskuterar runt problematiken med mina arbetskamrater på varje arbetsplats jag hamnar på.

Skriver debattartiklar och blogginlägg om vad jag ser och hur jag reagerar på det.

Hjälper till både gratis och mot betalning på skolor och utbildningar runtom i landet. Game Maker Arvika, SuperMarit, Högskolan i Skövde, BTH, Academedia och nu Futuregames Academy på RMI Berghs

Ger av tid och energi till de initiativ som kontaktar mig med idéer och funderingar

Har jobbat aktivt inom Sverok - Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (den som tror att attityden bland datorspelare finns enbart hos datorspelare misstar sig)

Jobbar aktivt med konvent och föreläsningsserier på konvent

Skriver en bok om kvinnor i rollspel

Skriver en handbok om rollspel

... med mera, med mera, med mera...

2. Det innebär också att ett konstant fokus på mig som person gör att jag har lättare att tolka in negativitet i diskussioner runt mig och om mig. Det handlar om inlärning. Syftet med dylika diskussioner har oftare tenderat att framställa mig som ett pucko än på ett positivt sätt.

Förtroende

2009-09-25T14:45:00.004+02:00

En stor del av mitt arbete för att förändra hur män och gamers ser på kvinnor i spel handlar om egenintresse.

Jag har personligen ett stort intresse av att de rollspel jag spelar, de äventyr jag köper och det tilltal jag möts av på forum och i samband med konvent präglas av samma respekt som jag känner för mina meddebattörer och medkonventare.

En stor del av problematiken omkring rollspel ligger just i tilltalet. Att konstant bemötas av en objektifierad syn på kvinnan där kvinnan beskrivs inte utifrån hennes egenskaper som äventyrare eller yrkesverksam eller vad hon nu kan vara i äventyret/ rollspelet, utan ifrån hur hennes fysiska företräden tar sig ut är inte bara tröttsamt, det är även hårt avtändande.

Jag skall göra ett litet experiment med er.

I fjärran ser ni en enorm bentron som bärs fram av tusentals odöda. Tronen kröns av en ståtlig mansvarelse, med en bister uppsyn. Mansvarelsen är lika vacker som han är fruktansvärd, med isblå hud, långt svart hår och gnistrande ögon. Han är nästintill naken, endast iklädd en skugglik särk av svarta själar som fjättrats till hans hud, vilket effektivt avslöjar hans manliga former. Hans rörelser är förföriska och svävande, som om han inte alls berörs av tyngdkraften.

Upp med handen. Hur många har läst en sådan text om en man? (förutom den här då?)

Hur många har läst den om en kvinna?

Nåväl, det är ett experiment. Det kan ju slå fel. I vilket fall som helst är det tröttsamt att alltid läsa om sitt eget kön som objekt, som ögongodis och som tämligen värdelöst. Det är nämligen också så att många av de kvinnor som förekommer - om de alls förekommer - är rätt viljelösa objekt. Det avspeglar sig till och med i konventsäventyr där kvinnan oftast skrivs som en passiv och söt liten pryl om hon överhuvudtaget finns med. Alternativet är mannen med bröst. Butchkvinnan som är så tuff att till och med småspik studsar av henne.

Språket rutar in oss inom ramar där vi inte nödvändigtvis vill eller förtjänar att vara. Tänk på hur du skriver ditt äventyr. Byt ut "han" mot "hon" och se om det fortfarande funkar. Byt ut "hon" mot "han" och se om det fortfarande funkar.

Det här är en vädjan. Sluta göra oss till objekt, passiva varelser eller pseudomän. Respektera oss.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, kvinnoroller, kvinnosyn

Porträtt av en mördare

2009-08-22T07:19:00.003+02:00

Det här är ett utdrag ur Sidentrosor som handlar om ett Fenixäventyr.

Det stora äventyret i Fenix nr 2/07 heter Porträtt av en mördare och är ett äventyr till spelet Noir. I Noir ingår det som titeln antyder en tydlig anspelning på film noir, en typ av film som använde sig mycket utav fruktan, misstro och förtvivlan. I film noir-begreppet ingick också en syn på kvinnan som en vacker, men promiskuös, omoralisk, förförisk och manipulativ varelse. Man skulle därför kunna påstå att en tolkning av äventyret till ett sådant rollspel redan från början är snedvridet till kvinnans nackdel. Samtidigt är det egentligen inget som påverkar i någon större grad, eftersom det inom fantasygenren (och de flesta rollspelsgenres) ingår stereotyper runt kvinnan som ser likadana ut, om än inte lika uttalat redan från början. Jag vill framhålla att Noirs författare varit ärligare i sitt uppsåt än andra rollspelsförfattare, då de tydligt markerat vad rollspelet handlar om redan från början. Det gör dock inte Porträtt av en mördare till ett mindre problematiskt äventyr. Offret som det berättas om i äventyret är en kvinna, och hon har blivit mördad på grund av att hon ägnade sig åt utpressning mot Leonas Maksimov, som är homosexuell. I äventyret finns det sju personer beskrivna och två arketyper (polis och manliga prostituerade livvakter), varav tre är kvinnor (medräknat mordoffret).

Två av kvinnorna - mordoffret och en student - beskrivs som känslokalla i sina värv, personer som har flera lager av personlighet, men aldrig låter de olika lagren komma i kontakt med varanda. Mordoffret bedriver utpressning för att hon inte vill arbeta, och studenten drivs av nyfikenhet som gör henne kallsinnig och oempatisk. Kontrasten är polisinspektören som undersöker mordet, som är en rättskaffens “god” person. I rättvisans namn är de manliga rollerna nästan lika platta, men de har å andra sidan längre beskrivningar, och ofta något drag som gör dem mänskliga i högre grad.
I äventyret ingår som sagt en utpressningshistoria. I Noir bestraffas homosexualitet och huvudpersonen som allt kretsar omkring är homosexuell.

Homosexuella känslor “botas” genom hård terapi i Imperiet, och sodomi är straffbart med böter eller fängelse. Staten slår hårt ner på alla former av beteende som anses avvikande.

Det som bekymrar mig mest i beskrivningen av de manliga prostituerade är den självklara kopplingen till smärta.

I Kiril Boskos stall av manliga prostituerade på Hotell Kärlek finns ett tiotal som inte bara tar emot smärta, utan också delar ut den. [...] Livvakterna är slanka och har tajta byxor. De uppknäppta skjortorna visar vältränade kroppar. [...] Eftersom deras vardag är fylld av smärta och förnedring brukar de ta chansen att hämnas rejält på världen, och anfaller skrikande och skrattande. Flera av dem är beroende av droger och är antingen höga eller påverkade av abstinens. De är farliga motståndare eftersom de inte anser sig ha något att förlora.

Av texten framträder en bild av manlig homosexualitet som förnedrande, smärtsam och våldsam, och förstärker stereotypen av bögen som något avvikande och sjukt.

Det är synd, med tanke på att det finns många hbt-personer som spelar rollspel, att mötet med sin egen sexuella läggning, eller för den delen avvikande sexuella läggningar, ser ut på det här viset. Signalerna är ganska tydliga. Om du tycker om sex med killar och är kille själv så tycker du också om BDSM. Förresten är det sjukt att ha sex med en samkönad person. I alla fall i Sandukar.

Jag reagerade stenhårt på det här när jag läste äventyret.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Noir, rollspel, homosexualitet, Fenix

"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

2009-07-30T08:48:00.001+02:00

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på djavulskattungen.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?

Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans

SvD om nätrollspel

2009-07-28T08:16:00.002+02:00

SvD överraskar allt som oftast med både bra och informativa artiklar. Den här serien är inget undantag.

Förvisso handlar det om datorspel, men jag tycker ändå att det är spännande att se att SvD lyfter fram kvinnor som spelar.

Del 1

Kvinnor utgör närmare hälften av dem som spelar digitala spel i Sverige och USA – åtminstone är detta vad spelindustrin hävdar. Men kvinnors spelande har inte gjort något större avtryck i samhället. Den allmänna bild som sprids i reklam och musikvideor är tvärtom att kvinnan står utanför, att hon är en ickespelare. Så är det till exempel i en episod av South Park, som Charlotte Hagström och Jessica Enevold tar upp i en av sina forskningsartiklar.

– Sanningen är den att det finns väldigt många spelande mammor. Men flera av dem vi har träffat säger att de inte känner någon annan som spelar, säger Charlotte Hagström.

En fråga som ställs i projektet Gaming moms är alltså: Vad händer när kvinnor gör något som går utanför den traditionella modersrollen?

Ett annat syfte med projektet är att nyansera synen på spelande. Hittills har de flesta forskningsstudier fokuserat på hur spel påverkar yngre. Antingen har man tittat på våldseffekter eller på inlärningseffekter.

Del 2

I tonåren köpte Monika Nilimaa en egen dator och började spela rollspel. Hon tyckte att det var som att bli inkastad i en bok och upptäcka en hel värld. Innan dess hade hon läst många fantasy-romaner. En av hennes favoriter var Elizabeth Moons trilogi om Paksenarrion, där huvudpersonen är en ung kvinna som tar värvning som legosoldat.

– Det tyckte jag var roligt, att även kvinnor kunde vara ute på äventyr, säger Monika och låter förtjust.

– Det är något jag verkligen saknar, tillägger hon i allvarligare ton. Ofta finns det inga kvinnliga huvudpersoner, så man kan inte välja att vara kvinna. Det är viktigt att kunna välja det om man ska kunna leva sig in i spelen.

Detta är en av hennes stridsfrågor. När tillverkare enbart har manliga spelkaraktärer stängs de kvinnliga spelarna ute.

– Man har roligt på ett annat sätt om man kan låtsas att man är en av karaktärerna, och jag vill ju välja att vara tjej, precis som killarna väljer att vara någon tuff kille.

Del 3

I USA, där hemmamammorna är fler än i Sverige, vinner onlinespelen terräng. Många mammor har upptäckt att rollspel på internet är en perfekt kvällsaktivitet för den som vill träffa andra vuxna och ändå vara tillgänglig för barnen om de skulle vakna.

Det berättar 27-åriga Lina Eklund, som doktorerar på världens populäraste nätrollspel, World of Warcraft. Samtidigt påpekar hon att kvinnor är en bortglömd grupp i spelvärlden. Speltillverkarna riktar sig i första hand till män.

– Och mammor är den mest bortglömda gruppen av alla. När speltillverkare talar om kvinnor menar de oftast yngre tjejer, alltså barn snarare än vuxna. Dessutom anses datorspel vara så manligt att många kvinnor, både mammor och andra, tror att det inte är något för dem. Och så provar de inte ens, konstaterar 27-åriga Lina, som själv är uppvuxen med digitala spel.

Gay Pride i World of Warcraft

2009-06-24T07:36:00.001+02:00

Läste just på Kotaku om Gay Pride i WoW. Härligt och värt att dela med sig av!

Ju mer aktioner desto bättre.

Semesterstängt 22/6 - 1/8

2009-06-22T13:18:00.001+02:00

Det är högst osannolikt att jag kommr att skriva i bloggen under sommaren.

Därav semesterstängt. Skål och gutår. Nu flaxar fjärilshelvetet runt på Haga igen.

DN har hittat slash-fiction

2009-06-02T14:40:00.002+02:00

DN skriver idag om slash-fiction, dvs fans som skriver om sina påhittade hjältar, ofta i homoerotiska sammanhang.

Genren är något jag har känt till lika länge som jag har känt till internet, och jag har läst en hel del av både fan- och slash-fiction i samband med mitt stora Star Trek-intresse (jag var förvisso mest körd på Janeway och vad han nu hette... erh... Pinsamt, nåväl) så det är kul att subgenren blir uppmärksammad av DN. Fan-fiction i all ära, men som slash-fictionskribenterna själva säger i artikeln så ligger det något i tanken att ett jämlikt förhållande bara går att uppnå mellan två homosexuella män. Är det homosexuella kvinnor är de redan i underläge bara i egenskap av sitt kön.

Den som aldrig hört talas om fenomenet blir kanske lika förvånad som T’Aerwynd. Varför i hela fridens namn får kvinnliga fans för sig att läsa och skriva snuskiga noveller om ”Star trek”-hjältarna? Eller om Harry Potter och hans ärkefiende Draco Malfoy? Eller hobbitarna Sam och Frodo i ”Sagan om ringen”?

Svaren är flera. Dels säger slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del heterosexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män – något annat än de machokarlar, actionhjältar och tuffa rymdfarare som syntes på tv. I den uppdiktade kärleksrelationen till Spock mjuknade den stenhårde kapten Kirk.

I dag – när tv kryllar av velourmän och var och varannan tv-serie innehåller homosexuella karaktärer – finns det fortfarande ett behov av slash? Uppenbarligen. Slashproduktionen har knappast minskat. Däremot har genren utvecklats och blivit svårare att definiera.

Det kanske är därför det är tillåtet i nyare spel att utforska lesbiska förhållanden, medan det fortfarande är mer eller mindre förbjudet att prata homosexualitet. Om man inte tänker på Rockstars GTA förstås, där "The Ballad of Gay Tony" enligt uppgift är på gång. Frågan är dock om det handlar om att vilja upplysa eller bara om Rockstars jakt på kontroverser.

Läs även andra bloggares åsikter om Slash, homosexualitet, DN

I huvudet på en speldesigner

2009-05-15T09:58:00.003+02:00

Det här är en quicktime movie av min Keynote-presentation på Futuregames Academys inspirationskväll för tjejer på RMI Berghs, där jag också arbetar med jämna mellanrum som lärare i speldesign och lite annat.

Hoppas ni tycker den här är kul...

EDIT: Tyvärr blev ljudet helt bängt på vägen, så det stämmer inte så bra... Men jag skall försöka fixa och uppdatera. Det händer i uploaden.

Förklaring till varje slide:
1. Titeln i huvudet på en speldesigner gav mig mycket huvudbry. Hur skulle jag förklara vad som finns i mitt huvud. Utan att publiken flydde i panik?

2. Så vad innehåller min hjärna?

3. Det fanns tre spår att välja mellan. Antingen kunde jag berätta om min passion, dvs min enorma lust att berätta en historia. Men det hade kanske blivit lite fel, eftersom jag lika gärna hade kunnat bli författare, eller filmregissör, fotograf eller serietecknare. Jag hade också kunnat prata om mitt yrkesliv som sträcker sig över nästan tio år, men så egocentrerad är jag inte. Eller så hade jag kunnat prata verktyg. Men då hade det krävts flera timmar.

4. En speldesigner, har jag kommit fram till genom att ha arbetat som just det på fem olika ställen, har det här gemensamt: Konceptande, analys, dokumentation, test och tweak. Det är vad jag gör oavsett vart jag jobbar.

5. Hur började det då? -73 föddes jag. I mitten på 80-talet fick jag mitt livs första chock, rollspelet Chock. Det förändrade mitt liv. Jag kom också i kontakt med C64 och satt och gjorde fåniga berättelser och spel på den. Det här följde sedan med mig resten av min uppväxt, särskilt rollspelen.

-93 började jag på Hellidens folkhögskola som silversmed. En fantastisk utbildning som ändrade hur jag såg på livet.

-95 var det dags för Industridesignprogrammet i Lund. Starkast intryck därifrån var brukartänket, målgruppstänket.

6. -00 började jag på Picofun som var den roligaste arbetsplats jag någonsin har haft. Ideerna bara sprutade och så begåvade människor har jag aldrig jobbat med sedan dess (möjligtvis undantaget min nuvarande arbetsgivare). De slog dock igen (vi jobbade med mobilspel, och vi var för tidigt ute).

-02 började jag på UDS där jag lärde mig en hel del, bland annat att man inte skall förhandla bort sin övertid.

-04 flyttade jag till Finland och jobbade på Sulake i 2 år med spelet Habbo Islands. Det släpptes aldrig pga att vi tog bort multiplayerfunktionaliteten. Galet men sant. Mitt team fullkomligt hatade mig, dels för att jag inte kunde programmera och dels för, tja, ingen aning, för att jag drack varma koppen kanske. Tack gode gud för Tuukka, Petteri, Satu och Hannele.

7. -06 var jag tillbaka i Sverige på Terraplay där jag jobbade som content manager. Skyfflade spel från ett hörn till ett annat. Det var inte den mest stimulerande arbetsplatsen, men mina arbetskamrater var trevliga.

-07 började jag på Avalanche Studios, jag har jobbat både på ett projekt som jag inte får prata om och lite på Just Cause 2, där jag satt med världsdesign.

-09 (eller snarare december -08) blev vi varslade på Avalanche och jag var en av dem som fick gå. Två dagar efter varslet hade jag blivit kontaktad av min nya arbetsgivare och arbetar numera på Movinto Fun AB med Body Bug®

8. En typisk dag innehåller något eller allt av de element som jag har listat i den sliden.

9... och det är min hjärna på speldesign

10. Avslut med en shameless plug för utbildningen som jag faktiskt har hjälpt till att spåna runt i inledningsskedet och dessutom undervisat på vid ett par tillfällen.

Intressant?

Andra bloggare om:
spelbranschen, speldesign, futuregames, Avalanche, Sulake

BioWare och varför det är roligare att vara lesbisk

2009-04-29T08:32:00.005+02:00

På GayGamer.net läser jag idag att BioWare har haft ett HBT-debacle på sitt forum. Det rör sig om en diskussion om HBT-diskriminering på BioWares KOTOR-forum.

Tydligen har tråden med temat stängts av en moderator med motivationen att termerna inte existerar i Star Wars universat. Det är rätt intressant. Att termerna inte existerar, betyder det att homosexuella, bisexuella och transsexuella har suddats bort från en hel värld?*

Inte enligt GayGamer. I Knights of the Old Republic förekommer det en kvinnlig lesbisk jedi vars död eller överlevnad har betydelse för hur spelet utveckas efterhand, så lesbiska kvinnor är i alla fall tillåtna. Det finns en del på forumet, och på relaterade bloggar, som frågar sig varför det bara finns lesbiska kvinnor i spel, och hur man blir bemött av omvärlden i spelen om man erkänner att man är gay.**

Jag har ett jättebra svar på den frågan. Lesbiska kvinnor är sexiga för straighta män. Kanske inte för samtliga straighta män, men många män jag har pratat med tycker att det är sexigt med kvinnor som har sex, eller att föreställa sig två kvinnor som har sex...

... på precis samma sätt som många tjejer jag har pratat med (och för den delen läst om) tycker om att föreställa sig två män som har sex med varandra, eller två män som har ett förhållande. Go figure.

För kvinnorna handlar det (ofta) om att ett förhållande mellan två jämlikar som står högre upp på statusskalan är sexigt. Det finns mängder av fan fic som är skrivet av unga kvinnor om Spock och Kirk till exempel.

Anledningen - och slutklämmen - blir som alltid att det är grabbar som gör spelen (som vanligt med betoning på att "grabbar" lever upp till omöjliga mansideal genom spelen) och att tjejer som har sex med varandra kan vara lite sexigt. Alltså petar lämplig speldesigner/ storyförfattare in lite lesbisk action och tror att det för den delen är ett "HBT-korrekt" spel. Utan att tänka på att det finns minst lika många bögar därute.

Den här debatten eller vad man nu skall kalla det gör mig lite deprimerad. För på precis samma sätt som kvinnor inte "finns" i spel, "finns" heller inte homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet i spel.

I asked BioWare if other posts concerning race, gender, religion or heritage had been shut down because their terminology was not literal Star Wars cannon, and pointed out the numerous other threads that used non-Star Wars terminology (as it would be impossible to do otherwise unless the forums are strictly for Role Playing, which they are not). I also pointed out the PR snafus suffered by Blizzard and Microsoft for similar incursions against GLBT visibility, and that while it's a very, very, very difficult line to walk from a community management perspective, it's equally very, very, very important not to appear to suppress GLBT gamers' voices.

In fact, it's those same protective urges to "keep it clean" that help create a safe haven for anti-GLBT hate speech in the gaming community. Visibility is the key to making intolerance socially unacceptable.
- GayGamer.net

Och spel skall ändå vara ett medium med tusen möjligheter. Varför kör spelutveckarna fast i att inte bara skala bort det de tycker är obehagligt personligen, men även i att förstärka ohälsosamma och framförallt helt orealistiska mansbilder?

I en sådan situation syns inte möjligheterna längre, utan bara omöjligheterna. Och spelföretagen, spelförlagen och spelutvecklarna stöttar den attityden.

___________________
* Enligt GamePolitics har en ny tråd med samma tema öppnats på forumet.
** Jag frågar mig om artikeln på All About the Game egentligen hade behövt handla om BARA tjejer, på precis samma sätt som jag frågar mig varför bilderna som skall illustrera homosexualitet enbart är på kvinnor?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om mansroller, homosexualitet, spelbranschen, speldesign, BioWare

Stockholms spelkonvent -09

2009-04-24T08:59:00.002+02:00

Var med och arrangera och föreläs på konventet!

Ta kontakt med mig genom bloggen eller genom att maila stockholm@spelkonvent.se för att anmäla intresse. Vi ser gärna tjejer både som arrangörer och föreläsare. Eller ja... JAG ser gärna tjejer som föreläsare och intervjuoffer :)

Jag har också intervjuat Tove och Anders Gillbring om Western, konvent och annat roligt. Intervjun finns upplagd på Stockholms spelkonvents hemsida.

Så här säger de om kvinnosynen i Western:

I spelet har vi försökt lyfta fram kvinnor mer än vad som normalt sker i västernsammanhang, och på fler möjliga positioner. Vi försöker tänka på att ha fler kvinnor både på bild och i äventyr och annat för att spegla en mer mångfacetterad värld. Rent regeltekniskt har vi ett system med fördelar och nackdelar, där nackdelarna måste rollspelas för att generera nackdelspoäng, som sedan kan användas till att aktivera fördelar. Med bland nackdelarna har vi kvinna, förtryckt minoritet och transvestit (en kvinna i byxor räknades också som transvestit) då alla dessa grupper faktiskt riskerar att möta extra svårigheter i spelet. Samtidigt belönas den spelare som tar sig an dessa extra svårigheter med möjligheten att använda flera coola fördelar.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Western, kvinnosyn, genusneutrala rollspel, speldesign, Stockholms spelkonvent

Erotiska spel - men för vem?

2009-04-24T08:37:00.002+02:00

På Kotaku kunde man i dagarna läsa om en specialkamera som låter spelaren titta på spelpersonerna på olika sätt. Eftersom det handlade om ett otaku-spel, så var det såklart under kjolen tanken var att spelarna skulle titta.

Min stora fråga är - när kommer det erotiska spel för kvinnor? Eller snarare för en kvinnlig målgrupp?

GameGirl Advance skrev för ett par år sedan om Rez och trancevibratorn, som enligt Jane var... erh... rätt trevlig i kombination med spelet.

Nya sätt att spela på, indeed.

Det jag funderar över är dock inte hur man på bästa sätt använder en trancevibrator, utan om det verkligen inte finns några spel som riktar sig mot den kvinnliga sexualiteten?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Rez, sex, spel, speldesign

Inga röster!!!

2009-04-19T18:13:00.003+02:00

..är bloggen SÅ tråkig?

Okej, jagh ar inte uppdaterat på ett tag därför att Sidentrosor har legat på backburnern, men ÄNDÅ!

Ändring utlovas, för övrigt. Just nu hålls det på med ett äventyr som jag tror kommer att uppskattas av den som vill ställa sig lite moraliska frågor och ifrågasätta en rådande ordning.

Orgudd kommer snart att göra entré, och Orgudd är en... intressant gudom som jag inte kan prata om offentligt, eftersom jag är så pryd.

Nåväl. Det hela börjar ta form, så om ett par veckor finns det ett äventyr till Tunnels & Trolls här. Komplett med kartor och illusar och allt. Och en gudom med prominent manliga drag... erh... ja...

Letar efter...

2009-04-14T08:29:00.003+02:00

... intervjuobjekt.

Jag håller på med ett webbprojekt som jag skulle behöva lite folk till. Alltså att intervjua. Egentligen har det mindre med Sidentrosor att göra än med Stockholms spelkonvent, but there you have it.

Boken
Sidentrosor har legat nere ett tag, dels på grund av påsk, och dels på grund av att jag har tappat inspirationen lite. Jag har samlat på mig ca 80 sidor text än så länge, det mesta är råtext.

Det kommer dock mer snart. Och jag skall försöka få till en samling artiklar om speldesign här, så att ni som är intresserade har något att läsa under tiden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms spelkonvent, intervjuer, sidentrosor och magiska amuletter,

Genusneutrala rollspel

2009-04-06T11:18:00.004+02:00

Okej, det är nog den torraste titel jag någonsin skrivit på ett blogginlägg, men hey. Det får stå så länge.

Eftersom jag är angelägen om att skapa ett hyfsat genusneutralt rollspel återstår frågan: hur gör jag det?

Mina erfarenheter av speldesign sträcker sig till ett tioårigt engagemang inom spelbranschen, otaliga spel spelade och recenserade, och ett tiotal spel designade och för det mesta outgivna.*

Däremellan har jag föreläst om speldesign, anordnat konvent och blivit misstrodd av hundratals gamers.** Med andra ord vet jag hur jag skall bygga ett datorspel, men jag har mindre erfarenhet av rollspelstillverkning. Visst har jag pysslat lite med regler för sjukdomar, sjöfart och hästar, men jag har aldrig byggt ett fullständigt rollspel.

En mycket skicklig speldesigner sade en gång till mig - ja, inte direkt till mig, men jag satt i publiken - att som speldesigner måste jag fokusera på vad spelaren skall göra. "What will the player do?" sade Ernest Adams, och spände sina ögon i mig. Det är en bra poäng. Vad gör spelaren?

Så för att fundera ut själva skelettet för mitt rollspel, så måste jag fundera ut vad spelaren skall göra i rollspelet. Det är det systemet som utgör ramverket - mekaniken - för spelet.

Inte nog med det, jag måste också välja vilken omgivning som mitt rollspel utspelas i. Det påverkar också hur rollspelet kommer att se ut. Framförallt påverkar det vad spelaren kan göra i rollspelet.

Finns det en metastory? En övergripande berättelse som kommer att hända oavsett vad spelarna gör? Det påverkar också förmodligen hur ramverket läggs upp.

Det finns flera olika sätt att angripa "problemet" att skapa ett rollspel på. Antingen utgår man ifrån vad spelaren skall kunna göra, eller vad man vill att spelaren skall kunna göra.

I det här fallet kanske det är tillämpbart med något som inte bara går ut på att bonka motståndaren i huvudet. Sociala spelregler måhända? Kanske ett system för hur makt påverkar vänskap? Ofta är det ensamt i toppen och det är svårt att lita på hur ens vänner påverkas av att man själv stiger maktens hierarkier. Men å andra sidan är hierarkiska maktstruktuter typiskt manliga. Kanske skall det utformas lite mer åt Cold City-hållet med lojalitetssystem?

Det är också värt att fundera på vad som utgör konfliktområdena. Vad är det vi spelar om egentligen? Spelar vi om att övervinna naturen, varandra eller något annat? Vilka hinder har vi?

Det blir många frågor att svara på. Hur vi svarar på de frågorna leder till hur vi utformar våra spel. För min del hade jag inte haft så mycket emot att bygga ett rollspel som helt frångår könsroller. HUr gör jag det på ett bra sätt? Tja, vad skulle hända om vi exempelvis kunde byta kön när som helst, hur som helst? Av misstag?

Det finns två noveller/ böcker som jag skulle kunna använda som bas för mitt rollspel. Den ena är Egalias Döttrar, Gerd Brantenbergs fantastiska roman där hon ställt maktförhållandena helt på huvudet. Egalia är ett land där kvinnorna har makten, där mannen ses som den mindre och svagare och är ett sexobjekt. Men Egalias döttrar är lite väl över kanten för min del, åtminstone just nu.

En annan tänkbar novell är en som jag glömt namnet på, men som handlar om en man som tar fram ett läkemedel mot cancer. Problemet med läkemedlet - eller problem, nåja - är att de som tar det mot cancer byter kön. Alla som tar det byter kön och snart uppstår sexklubbar där människor byter kön huller om buller. Vissa klubbar släpper bara in "originalkönade", vilket kan vara något att bygga vidare på. Det som är intressant är ju just det att kön inte har någon betydelse.

Nåväl.

__________________________________________________
* Det känns som att en förklaring är på plats. På UDS hjälpe jag till med "the Kore Gang", inte helt trivialt. Företaget kursade då förläggaren slutade att betala. Spelet blev aldrig klart. På Sulake jobbade jag med Habbo Islands. Det gavs aldrig ut, men det blev färdigt. På Avalanche jobbade jag med ett nedlagt projekt och som glorifierad sekreterare på Just Cause 2. Min gissning är att de inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med mig efter att Nina försvann.

** Som ännu ett sidetrack kan jag nämna att jag fått många trevliga kommentarer angående mina färdigheter. De som räknas är dock inte de som påstår att jag är okunnig, utan människor som Per Strömbäck, Ann-Sofie Sydow, Elisabeth Tegnér, Tove & Anders Gillbring, Magnus Nedfors, Leif Westerholm och en rad andra personer. Kontentan är att jag är en ovanlig och duktig designer.

Vad flickor vill ha

2009-04-01T11:19:00.003+02:00

Det här är Brenda Laurel som 1998 pratar om vad tjejer vill ha i spel. Jag ÄLSKAR slutklämmen.

Poängen med Laurels föreläsning är dock detta: prata med din målgrupp. I det avseendet tänker jag sätta igång ett par omröstningar på bloggen inom kort. Jag skall bara formulera mig lite snyggt.

Tills vidare rekommenderar jag den här videon från TED. Du som inte känner till TED - nu gör du det. Det finns otroligt mycket att hämta där. Läs och njut.

TED står för Technology, Entertainment och Design.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om TED, Brenda Laurel, tjejer, spelkultur

Problemet med Abe

2009-03-23T19:14:00.002+01:00

Jag har på senare tid suttit och glott lite på Hellboy II: The Golden Army. Eftersom både Nuala och Nuada intresserar mig på grund av sin "otherness", sitt annorlundaskap och utanförskap, så har jag kollat lite extra på dem och extramaterialet som omger dem.

En sak som blir tydlig ganska snabbt är att Nualas romans - eller vad man nu vill kalla det - med Abe Sapien inte är helt oproblematisk i de (ofta) manliga intervjuarnas ögon. Abe är inte bra för Nuala. Abe är slemmig, Abe är äcklig.

I en intervju frågar Anna Walton som spelar Nuala vem Nuala skulle ha blivit ihop med då, för hon förstår inte problemet. Svaret låter inte dröja. "Ett troll! Vem som helst, men inte slemmige Abe!"

Ett troll som Mr. Wink (stor, dum, påminner en hel del om Hellboy, om man skall vara helt ärlig) är alltså den varelse som bäst kan ta hand om den nästan genomskinliga och mycket vackra Nuala.

Men vad är problemet med Abe? Jag tror att problemet med Abe är samma problem som gör att Mr. Wink, en ofta våldsam och inte särskilt smart varelse är rätt för Nuala. Abe är ingen kämpe. Abe är intellektuell, läser fyra böcker om dagen, förutsatt att någon vänder blad åt honom. Abe är smal och spenslig, knappast det muskelknippe han bör vara för att rätt kunna skydda Nuala, något som vi dessutom får bekräftat när Abe är smart nog och uppmärksam nog att notera att Nuala har det kungliga sigillet på sitt armband och därför följer efter henne. Tyvärr är inte Abe den enda som följer efter. Mr Wink är också Nuala på spåren och när Abe och Nuala får kontakt så brakar han helt våldsamt in mitt i deras konversation. Abe försöker skydda Nuala men misslyckas. Istället får Hellboy ta över. Abe misslyckas alltså med det mest grundläggande som män SKA kunna göra för sina kvinnor. Han kan inte beskydda henne.

Abe är alltså helt fel. Han är vek. Men han har något som de andra männen i samlingen inte har, möjligtvis med undantag för Nuada. Han är intelligent, känslig och empatisk. Inte minst för att han har övernaturliga förmågor som låter honom känna och uppleva andras känslor.

Själv hade jag garanterat fallit för Abe, precis som Nuala gör. Han har allt som jag värdesätter hos en man. Intelligens, känslighet, förståelse. Att han är smal och spenslig gör inte så mycket. I dagens samhälle behöver jag inte min man till att beskydda mig.

Månne är det detta som gör att de som uttalat sig om Abe och Nuala påstår att Nuala kunde ha gjort sig ett bättre parti. Mansrollen behövs inte längre, den där kvinnan är vek och svag och mannen är den som skyddar henne från omvärlden. Smart är sexigt. Abe är sexig. Till och med den lätt knäppa och krigslystne Nuada som med sitt uppror i princip tar livet av sin egen ras är sexigare än både Hellboy och Mr Wink. Kanske för att det ligger en våldsam intelligens bakom de gula ögonen. Han vet vad han gör, men han gör det likväl, även om konsekvenserna kommer att bli förödande för både honom och hans syster.

Visst är det för övrigt lustigt hur kroppstyper förmedlar "vad man är"?

- smal och eterisk - överjordiskt smart, snabbtänkt, kvick och pysslig
- Muskulös och gigantisk - dum men bra på att slåss, klumpig och dålig finmotorik
- fet och stor - dum i huvudet och värdelös på det mesta, ofta rolig sidekick

Det finns mycket att jobba på här.

Tills dess skall jag sätta mig och titta på Hellboy II - The Golden Army igen och njuta av Nualas romans med Abe. Den har hon förtjänat. Och han också för den delen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Hellboy II, Abe Sapien, mansroller, Nuala, Nuada

AdLibris är din kompis

2009-03-14T07:01:00.004+01:00

Jag vet att det är sent påkommet, men jag måste bara tipsa om AdLibris bokrea på rollspel.

Jag hittade själv Expedition to the Underdark (Drow) och Expedition to the DemonWeb Pits, samt Player's Guide to Eberron och Eltdritch the RPG för 60 spänn styck. Tyvärr verkar det som att jag köpte upp de ex som fanns på bokrean. De var rätt dammiga, så de har nog legat ett tag.Och egentligen köpte jag dem bara för ett skäl. Okej två. Drow och för att jag samlar på rollspel. Har jag fått reda på. Förstår inte alls. Hur kan 260+ böcker om rollspel utgöra en samling?

Fortfarande så finns de här böckerna kvar på AdLibris bokrea:
Creatures & monsters - Rolemaster
Of Essence - Rolemaster
Of Mentalism - Rolemaster
The Pirate's guide to Freeport
Assamite

AdLibris har för övrigt ett ganska bra utbud av rollspelsböcker och litteratur som diskuterar rollspel. Jag har hittat en rad böcker där som jag inte har hittat någon annanstans. Tricket är att veta vilka som ger ut boken (förlaget) eller exakt vad boken heter. För browsing och bläddring är dock SF-bokhandeln fortfarande bäst. Stötta dem också, särskilt vad det gäller rollspel. The Mouse Guard köpte jag bland annat där. Burning Empires, Unhallowed Metropolis och Tunnels & Trolls v 7.5 likaså.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om bokrea, rollspel, tips

Boktips

2009-03-12T10:38:00.001+01:00

Ett par rollspelstips på min systerblogg. The Mouse Guard och Horror Recognition Guide.

Ett "must read" om något!

2009-03-10T10:47:00.002+01:00

Tove tipsade om det här blogginlägget som sedan har följts av en mängd ytterligare trevliga inlägg på Piruetts blogg. Way to go! Spring och läs!

På besök i det Swedenborgska rummet

2009-03-10T06:04:00.005+01:00

Med inte så lite stolthet och glädje så vill jag härmed presentera ett äventyr som jag och Joakim skrev tillsammans för det Tove kallade för "PRIDE-numret" av speltidningen Fenix.

Tove och Anders Gillbring som ligger bakom Fenix har givit sitt medgivande till att jag publicerar äventyret här, vilket jag och Joakim tackar allra ödmjukast för.

Anleningen till att jag lägger upp det är för att visa att även om det handlar om ond bråd död, så kan det ändå vara queer.

Joakim hjälpte mig med de lite mer... erh... pikanta detaljerna. Det är han som har skrivit många av personbeskrivningarna och Katarina von Rosens salong.

Caveat Lector!
Texterna i det här äventyret skall absolut inte tas som sanning. Det handlar snarare om en broderad verklighet, ett teaterstycke om så önskas. Så innan du, kära läsare, uppbragt ringer ner Fenix redaktion med uppmaningar om sans och vett, så vet att författarna tagit sig friheter med både historia och religion.

Vi har medvetet valt att benämna homosexualitet som “sodomi” eller “sodomitisk” för män, och “sappfisk” (lesbisk) för kvinnor, detta enligt 1700-talets språkbruk. Termen “homosexualitet” myntades först i mitten av 1800-talet.

Det förekommer sexuella relationer mellan samkönade i äventyret. Om du som spelledare eller dina spelare känner er obekväma med ämnesvalet är äventyret förmodligen inget för er. Respektera dina spelare och ta dig inte vatten över huvudet.

Synopsis
En ung man, Fredrik Lewenhaupt, har försvunnit från sin sjuksäng. Fredriks försvinnande är ett mysterium, eftersom han vid försvinnandet var svårt invalidiserad av en skallskada. Faktum är att Fredrik har legat i ett näst intill vegetativt tillstånd sedan han förolyckades i februari för tre år sedan.

Men nu är han alltså försvunnen, och det blir rollpersonernas uppgift att ta reda på vad som hänt med honom. Under hans sjukdomstid har han regelbundet besökts av kronprins Gustav och hans hov. För rollpersonerna erbjuder hovet en utmärkt startpunkt att börja leta efter Fredrik.

Spåren leder rollpersonerna från hovet vidare till Scheerers Coffeehus, ett välkänt tillhåll för sodomitiska män, tillbaka till hovet och en av kronprins Gustavs hovmän som också råkar vara läkarstudent, Johan Wilhelm Reuterswärd.

Det är ett mordmysterie med många bottnar, kan man väl säga. Äventyret började egentligen som något helt annat, en förbindelse mellan två kvinnor, men eftersom vi även skrev det - i samråd med Tove - för att provocera lite, så bestämde vi oss för att byta kön på personerna som förekommer i äventyret.

På besök i det Swedenborgska rummet (PDF 1 MB)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om På besök i det Swedenborgska rummet, Tove och Anders gillbring, Fenix, äventyr, rollspel, 1700-tal, homosexualitet

Misogyni i kvadrat

2009-03-08T14:52:00.004+01:00

Jag sitter för tillfället tillsamman med Joakim och går igenom en hög med gamla Fenix (fortfarande, det är mycket text) och vi sprang på två korta berättelser som är några slags äventyrsuppslag till spelet Götterdämmerung.

Jag blev heligt förbannad när jag läste dem, faktiskt. Förbannad och sanningen att säga helt förbluffad.

Den första heter "Det röda lejonet och den blå liljan" och är en parafras på Rödluvan och vargen. I den här specifika berättelsen handlar det om mademoiselle Potrine som inte får något förnamn, men som är prostituerad och beskrivs som en dum-söt jänta. Hon slutar, efter ett enormt voyeuristiskt textstycke, som en hög med likdelar i en säng. Men, verkar berättelsen säga, hon får ju skylla sig själv. Hon var ju klädd på det viset.

Det är överlag en riktigt läskig stämning i texten, inte på grund av den undergång som antyds nalkas, utan på grund av den kvinnosyn som författaren ger utlopp för. Likadant är det med "De sju syndernas borg". Där inleds dessutom berättelsen med en våldtäkt. Det är en furste som kommer ridande och får syn på en ung kvinna som är vacker som en dag och klädd i ett tunt linne. Att vara klädd i ett tunt linne gör att den här fursten inte kan hejda sig utan sliter ner henne från hästen och tar henne på fläcken. Eftersom män nu är djur. Säger texten. Och hon var ju klädd på det viset, då får hon fanimej skylla sig själv. Det kanske räcker med det referatet. Jag kan avslöja att det finns ytterligare sju kvinnolik i berättelsen. Det är någon slags parafras på Blåskägg.

De här texterna finns att läsa i Fenix nr 5/06 och nr 1/07. Man får förmoda att de är godkända av RiotMinds som stämningstexter, eftersom de är layoutade på ett sätt som officiellt material vanligtvis är och dessutom skrivna av en av dem som numera ligger bakom RiotMinds.

Jag är som sagt förbluffad över vad jag har hittat. Jag visste att det var dåligt med kvinnliga spelledarpersoner och dylikt i äventyren, men jag visste inte att kvinnor var riktigt så lättvindiga att ta livet av och på andra sätt hantera i rollspel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om RiotMinds, kvinnosyn, rollspel, Götterdämmerung, misogyni

Spelvärldar

2009-03-05T11:26:00.002+01:00

(För ovanlighetens skull så kör jag samma blogpost på två ställen idag)

Under veckan som varit, och för den delen tidigare, har jag funderat lite över hur spelvärldar utformas för att passa en strikt heteronormativ världsuppfattning där mansnormen står i fokus, som förstärks av utseendet på avatarerna i spelen. De hypersexuella kvinnorna med jättebröst, putande läppar och rumpor, midjor smalare än deras huvudstorlek och sovrumsögon - allt signalerar sexuell mottaglighet och sexuell upphetsning. Kvinnorna är dessutom klädda i sexuellt utmanande klädsel som ofta knappt täcker vare sig rumpa eller byst, kort sagt den typ av klädsel som får kvinnor att framstå som slampor, och som därför får skylla sig själva om de skulle bli påsatta. Kvinnor som signalerar villighet. Spel är fulla av dem.

På samma sätt är spel fulla av den lika heteronormativa supermannen, som istället för sex utstrålar duglighet på olika sätt. De breda axlarna, den smala midjan, musklerna. Allt signalerar och representerar en idealbild som mannen har att leva upp till. På samma sätt som det finns skeva kvinnobilder finns det också skeva mansbilder. Skillnaden är kanske att kvinnor inte gärna ser sig som sexobjekt i första hand.

Men det handlar inte bara om de utseendemässiga företrädena hos spelarpersonerna. Det handlar också om hur spelarpersonernas liv är uppbyggda. Baserat på mansmyten går spelarpersonerna från quest till quest. I de flesta rollspel har spelarpersonen inte ens ett eget hem att gå till. Det behövs inte. Kontinuitet står för det tråkigt kvinnliga. Hemlivet står för kvinnorna. Vem vill spela ett spel om en kvinna som utför hushållssysslor? Näe, mannens tillvaro - den typiska hjältemannens tillvaro - utspelar sig i korta och ryckvisa perioder av intensiva upplevelser, och framstår därför som mycket mer tilltalande (bättre!) än kvinnans. Se på James Bond. Se på Sherlock Holmes, eller för den delen Faustus. Två av dem använder kvinnor som hinder att överstiga (och i James Bonds fall bestiga), och en av dem har avsvurit sig allt vad kvinnor heter. Sherlock Holmes måste till exempel alltid vara på språng, annars blir han uttråkad och måste knarka för att stå ut.

Det slutar emellertid inte där.

Sam Sundberg skriver igår i SvD om övervakningen i en virtuell värld, och om hur spelare är vana vid att konstant övervakas. Det är inte det jag tar fasta på i hans kolumn, utan snarare hur spelföretagen beter sig mot det som är avvikande, det som är annorlunda och det som kan röra upp känslor bland de spelare som är strikt heteronormativa, och som inte klarar av att deras cirklar rubbas.

En kvinna blev nyligen portad från Xbox Live för att hon beskrev sig som lesbisk i sin användarprofil, precis som en man som kallade sig för theGAYERgamer. Spelaren Richard Gaywood upplystes av Microsoft-anställda om att hans (verkliga) efternamn var stötande och förbjudet.

I Sonys onlinevärld Home får man inte använda ord som gay eller jude, oavsett kontext. Och när World of Warcraft-spelaren Sara Andrews i en chatt förklarade att hennes guild var gayvänlig hotade administratörer att bannlysa henne från spelet innan de upprörda känslorna i forumen tvingade Blizzard till ett hastigt lappkast.

Det finns grogrund för en virtuell medborgarrättsrörelse. Men det är svårt att göra uppror i en värld där de styrande är allsmäktiga gudar. När ett hundratal nakna gnom-krigare för ett par år sedan demonstrerade i World of Warcraft blev de snabbt massavstängda. Knapptryckningar är en oblodig men brutal form av repression.

Vad säger det här om toleransen bland spelföretagen, och framför allt förlagen? Är det helt hopplöst att hoppas på att någon gång få se spel som inte består av samma gamla vanliga "döda allt som rör sig och sätt på bruden"?

Sony-artikel i San Fransisco Chronicle
Sara Andrews debaclet i World of Warcraft
GAYmer debaclet i The Consumerist

Som speldesigner är JAG ansvarig för vilka val jag ställer mina spelare inför. JAG är också ansvarig för hur jag belönar och bestraffar spelaren.

Belönar jag en spelare för att döda, så kommer spelaren att döda, därför att spelet ger spelaren cred för det.

Hur förlag och företag beter sig mot sina spelare sänder på precis samma sätt signaler till sina spelare. I det här fallet säger Sony, Blizzard och Xbox att det är ONORMALT att vara gay. Det passar inte in i de snäva ramar spel kulturellt sett har satt upp för sig. Det passar inte in i den heteronormativa rollen spelpersonen genom speldesignerns beslut skall anamma - den av en hypersexuell kvinna (ögongodis för det mesta, staffage. Bakgrund till de heroiska berättelser som utspelar sig på skärmen) eller den av den handlingskraftige mannen som ofta till punkt och pricka passar in på mansrollen som den nyttige hjälten. Han som räddar världen i varje quest.

Jag säger som Sverker Olofsson: "Skall det verkligen vara så här? Ska det det?"

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, kvinnoroller, spelbranschen, World of Warcraft, Sony, Xbox, queer

Apropå inlägget om att tjejer inte spelar...

2009-03-03T09:05:00.003+01:00

...rollspel...

När jag ser RiotMinds version av hur ett storblot skall gå till så blir jag inte så förvånad över att vissa kan finna rollspelsböcker tämligen osmakliga. Och i det här fallet att dessutom vara medvetna om varför de finner rollspelsböckerna vara osmakliga, eller kanske snarare till för en annan målgrupp.

Jag säger som jag skrev på deras blogg - när får vi se nakna män offras mitt ibland en hög med dräglande kvinnor? Eller kanske män? Med motsvarande hypersexuella framtoning på offret? Han får det jävligt svårt att gå i sådana fall. Jon Holmes (?) nästa?

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att rollspelare får leva ut sina sexuella fantasier och scopophilia (jag vet inte vad det kallas på svenska), men det vore trevligt med lite variation kanske?

(Tack till Dante för blogtipset)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om RiotMinds, kvinnosyn, rollspel

Vad är ett spel

2009-03-03T07:27:00.003+01:00

En intressant upptäckt jag har gjort nu på senare tid (eller kanske inte upptäckt, men jag har blivit medvetandegjord om det) är att spel har ett mycket snävt område inom vilket det egentligen får "lov" att röra sig. Det finns alltså en kulturell uppfattning om vad spel är och vad spel enligt den uppfattningen innehåller.

Det här återspeglas inte bara i de flesta datorspel som produceras, men även i hur människor som inte designar eller spelar spel uppfattar uppgifter som rör just aspekten spel. Jag har i dagarna läst ett par presentationer om spel i egenskap av mitt yrkesutövande, och det var i och för sig nyskapande koncept en del av dem, men grundpremissen "vad är ett spel" och "vilka förväntningar har vi på ett spel" var väldigt tydligt influerade av hur datorspel, och för den delen rollspe, ser ut i dagsläget. Återigen handlar det om nästan uteslutande manliga fantasier, till och med i den här uppgiften som är gjord för en kvinnlig målgrupp. Många av de personer som jobbat med uppgiften är i och för sig män. Men vad betyder det? Att de inte vet vad kvinnor förväntar sig av ett spel (och vem vet egentligen det?) eller att de utformar uppgiften efter sitt eget tycke?

Tendensen kan anas på många olika ställen. Jag läste till exempel häromdagen det alldeles utmärkta rollspelet "the Mouse Guard", som trots att det handlar om möss och känns ganska nyskapande, ändå insisterar på att använda sig av den manliga hjälterollen som basis för äventyren. Nu är Mouse Guard absolut inte ett dåligt rollspel, far from it, jag är bara förbluffad över hur otroligt genomsyrat hela spelkulturen är av den här ganska begränsande synen på vad spel är för att uppfattas som ett spel.

Jag har funderingar på att skapa någon form av rollspel och inkludera i boken jag håller på att skriva, men vi får se. Det hade varit ett trevligt bonusmaterial att kunna komplettera varje kapitel med ett exempel på hur man kan utforma ett rollspel på ett om inte genusneutralt, så i alla fall lite annorlunda sätt. Problemet ligger mest i speltest och tid. När skall jag ha tid? Men det känns mer eller mindre som ett lyxproblem.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om spel, spelkultur, rollspel, fördomar,

Tjejer spelar inte rollspel

2009-03-03T07:17:00.004+01:00

Något som ofta hörs på konvent och även av rollspelande vänner och bekanta är att det är synd att det inte är fler tjejer som vill spela rollspel.

Att det är män som förlägger, tillverkar och skriver rollspelsprodukter påverkar naturligtvis produkterna och deras innehåll. ASF-gänget, som 2005 gav ut sin friformsbok ”Från Atlantis till Blekinge” säger så här efter att först ha bedyrat att det inte spelar någon roll vilket kön man som spelare har på sin rollperson, man skall kunna spela båda könen utan att känna sig begränsad:

"Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart.

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp."

I paragraferna innan påstås det könet är av ingen betydelse - egentligen - och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner, med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp. Faktum är att ASF implicit påstår att rollspelare är lika med man i sin formulering, i alla fall de rollspelare de skriver för, det vill säga de rollspelande männen.

Så könet spelar inte roll - alla kan vara män om de vill - eftersom tjejer inte spelar.

Kvinnor hör dessutom inte hemma i de världsbilder som männen använder sig av. Det är med författarnas i ovanstående citat egna ord "otänkbart". Frågan som hela tiden dyker upp är varför författare av rollspel och äventyr (inte bara ASF, med andra ord) väljer att lägga äventyr och rollspel i tidsperioder då det är konsekvent “otänkbart” att kvinnor har en framträdande roll, åtminstone om man skall ägna sig åt "historisk korrekthet" som det så fint heter.

I en spelform där enbart fantasin sätter gränser, sätter fantasin förvånansvärt ofta gränserna vid vad upphovspersonerna kan tänka sig vilja spela, och vad de kan tänkas vilja uppleva. Gary Alan Fine har förklarat lite av bakgrunden till varför rollspel ser ut som de gör, och han förklarar även ingående att fantasier speglar de verkliga förhållanden som finns här och nu, precis som Yvonne Waern m.fl. gör vad det gäller bildinnehåll

Fantasierna är alltså begränsade till vardagen och de förväntningar som spelare har på sig ifrån samhället att bete sig på ett visst sätt. Eftersom rollspel för det mesta författas av män, är det inte så konstigt att innehållet blir präglat av den manliga vardagen och de krav männen har på sig att vara på ett visst sätt för att passa in i mansrollen.

Men är det då så otänktbart att ändra verkligheten så att kvinnor passar in? Så att de också får representera mänskligheten? Eller att de får vara med, men på de villkor som rådde under tidsperioden äventyret avhandlar? Svaret låter förmodligen inte vänta på sig - "det blir ju så tråkigt för dem som spelar kvinnor då". Men blir det verkligen det?

Istället för att förutsätta att tjejer inte spelar rollspel eller producerar material till rollspel vore det intressant att se producenter som producerar material för en målgrupp, inte för sig själva. Det borde dessutom ligga i deras intresse att sprida materialet till en bredare publik om det nu verkligen är så att rollspelsutövarna faktiskt vill sprida sin hobby vidare.

Även om inte alla kvinnor hux flux köper rollspelsprodukter, så kan man misstänka att det finns en lika stor marknad bland kvinnliga nördar som bland manliga dito för produkterna. Det behöver heller inte betyda att alla de starkt manligt betonade fantasierna försvinner, utan snarare att de kompletteras av lite mindre vinklade produkter som passar båda könen.

Det är dock få producenter som är så öppna som ASF med att de inte kan eller vill eller anser det värt att skriva för tjejer. Marknaden finns inte, alltså är det inte heller intressant att bryta sig in på den marknaden. "Alla" vet ju att tjejer inte spelar.

Att särskiljas från mängden, att vara speciell och utpekad kan förvisso upplevas som positivt, men inte om det sker konstant. Befinner man sig i miljöer där man också alltid syns, och alltid får en reaktion (oavsett om den är positiv eller negativ), så blir man också mer benägen att tro att de negativa provokationer som uppstår, uppstår just därför att man är avvikande.

Det är egentligen inte sanningen “att alltid synas” som spelar roll utan att det är känslan “att alltid synas” som gör att identiteten blir begränsad inom vissa områden och får en skjuts inom andra. [...] Eftersom berättelserna kommer igen hos de andra intervjuade, men också faktumet att jag känner igen dem utifrån min egna förförståelse, så vill jag påstå att det är högst troligt att män (som spelar) faktiskt blir provocerade av kvinnor (som spelar).

- Pernilla Karlsson, En uppsats om spel, genus och identitet, s. 26

Det finns en stark norm som säger att kvinnor inte spelar, vare sig rollspel eller datorspel. Beroende på vem man är och hur allvarligt man tar på de reaktioner man får som en normbrytare är det olika lätt eller svårt att bryta emot dem, men det är inte omöjligt att bryta de här mönstren och minska bestraffningen för de som inte följer mönstren som de enligt samhället "ska" följa. Som David Gauntlett säger i sin essä om queerteori och flytande identiteter:

Gender, like other aspects of identity, is a performance (though not necessarily a consciously chosen one). Again, this is reinforced through repetition. Therefore, people can change.

Ett sätt att bryta mot den här normen är att försöka, både i det material som produceras och i hur man som rollspelare bemöter andra rollspelare, oavsett kön, inte lägga någon vikt vid uttalandet att kvinnor inte spelar och framför allt att inte föra fördomen vidare själv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, kvinnoroller, kvinnosyn, rollspel, fördomar

Seriehjältinnor

2009-02-26T08:29:00.001+01:00

Det börjar röra på sig så smått, även inom andra klassiskt manliga områden, som till exempel seriernas värld.

Jag läste i DN att kvinnor får mer och mer utrymme i serierna, och att de samtidigt får en vettigare framtoning.

Till skillnad från artikelförfattaren har jag dock med stort nöje följt både Fantomen (inte SÅ rolig), Stålmannen (inte heller så kul), Spindelmannen (mjo, det funkar) och favoriterna Hellblazer, X-men, Sandman och Bone. DC Vertigo gav överhuvudtaget ut en mängd spännande serier - och ger fortfarande ut. Favoriterna är Gaiman, Ennis och Dillon. Fortfarande. Preacher och Hellblazer är kanske inte fulla av positiva kvinnliga förebilder, men de får ändå min sympati. Liksom the Invisibles.

Nåväl.

Poängen jag egentligen ville göra med det här inlägget är denna:

Precis som i USA har de fått nog av att vara biroller och objekt. Men
om det i USA handlar om tjejernas rätt att få vara hjältar, är det i
Sverige en fråga om att också få vara lönnfet, misslyckad, småkåt och
lite för full.

Det är med andra ord dags att göra samma sak i rollspel. För hur kul är det egentligen att spela rättvisans förkämpe hela tiden?

Intressant?

Två inlägg

2009-02-19T08:41:00.001+01:00

Det finns två inlägg på djävulskt beläst om dels Hot War och dels Tunnels & Trolls. Det är korta snuttar, eftersom jag även recenserar dem avsevärt längre i Fenix nr 2 -09.

Ett smakprov...

2009-02-14T09:23:00.004+01:00

... ur boken, tänkte jag bjuda på idag. Det är råtext, så det kan mycket väl hända att den ändrar lite på sig under arbetets gång.

Det är hämtat ur kapitlet om "ondskan" och analyserar ett äventyr till Drakar och Demoner Trudvang, så skall du spela Nidskallran ur Fenix nr 3 -06, så är det kanske bäst att låta bli att läsa vidare.

Inledningen till kapitlet, som kanske kan förklara utgångspunkten i analysen på ett bra sätt:

För att få någon slags översikt över hur kvinnor representeras och presenteras i äventyr överlag har vi tagit hjälp av speltidningarna Sinkadus som gavs ut mellan 1983 - 1995 och Speltidningen Fenix som började ges ut 2004 och som nu är inne på sin sjätte årgång.

De som skrivit material till Sinkadus och Fenix är för det mesta anlitade av spelförlaget som de skriver för, eftersom materialet i tidningarna räknas som officiellt, det vill säga det ingår efter publikation i den officiella världsbilden för just det rollspelet. Ofta är dock inte äventyren livsviktiga för att kunna spela spelet.

Och här är utdraget om Nidskallran

OBS! INNEHÅLLER SPOLIERS!

Nidskallran är ett äventyr där antagonisterna utgörs dels av den vackra drottning Vidaspha, tvillingsystrarna som äter ett trastbo och skalden Morfudd, som är Vidhaspas oäkta dotter.

Äventyret börjar med att Vidhaspa klagar över att hon börjar bli gammal och ful. Hennes make skickar då ut en trast i världen för att hitta ett botemedel mot hennes åldrande, och hittar det när en trasthonas bo blir uppätet av två “argbiggor”, tvillingsystrar från byn Dunkalk. Dunkalk har en hemlighet, nämligen vattenkärlet Lifbrygga, som hindrar den som dricker ur det från att åldras, naturligtvis perfekt för drottning Vidhaspa.

Vidhaspa skickar sin oäkta dotter Morfudd för att hitta kärlet, och Morfudd kommer att ta hjälp av rollpersonerna för att få tag på det. Hon har försökt själv, men blev då infångad av byborna och hängd i ett träd. Trasten kom åter till hjälp, och hon kom loss, varvid hon uttalade en förbannelse över Dunkalk. Alla kvinnor förvandlades till djur och alla män tappade minnet.

Det här är ett ovanligt äventyr såtillvida att det finns många spelledarpersoner som är kvinnor. Det är dock talande att kvinnorna förvandlas till djur - de står närmare naturen enligt de flesta filosofer och vetenskapsmän som uttalat sig om kvinnans natur - medan männen förlorar minnet och därmed intellektet, det område vetenskapsmän och filosofer som Freud och Aristoteles stakat ut som typiskt manligt.

Eftersom äventyret är skrivet så att rollpersonerna skall vara på bybornas sida - det godas sida - så blir alltså Vidhaspa, Morfudd och “argbiggorna” representanter för ondskan. I det här fallet är det häxarketypen som återkommer i tre olika skepnader. Den sköna drottning Vidhaspa som förför med sin sexuella kraft och är rädd för att förlora den, dottern Morfudd, som jobbar med list och bedrägeri och de två “argbiggorna”, urtypen för de jobbiga och själviska kärringarna som handlar utan att förstå vad handlingen kommer att utmynna i.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, Fenix, ondska, kvinnoroller,

Äventyrskuponger!

2009-02-12T20:27:00.003+01:00

Idag, strax efter lunch, fick jag idén om äventyrskuponger - självklart så hanterade jag vid tillfället en packe lunchkuponger - små häften med miniäventyr och regler på samma ställen. Soloäventyr, kanske? Längst bak kan man ha det lilla rollformuläret som man använder för att ta sig igenom miniäventyret och varje kupong blir successivt högre level. I slutet på varje kupong finns xp som man kan förbättra sin rollperson med.

Ehm... ja...

Just det.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, äventyr, äventyrskuponger

Amon Akkars Hemlighet

2009-02-08T07:54:00.003+01:00

Tunnels & Trolls v. 7.5 fick mig att börja tänka i banorna "dungeon crawl", men varandes jag så var jag ju tvungen att hitta en annan twist på det hela än ye old ordinary rädda jungfrur och banka troll.

En liten försmak, kanske, i form av kartor och en introduktion?

I en liten ögrupp utanför Karesia finns en samling byar som omger ett gammalt tempel som sedan länge legat under vatten.

I templet huserar enligt omgivande byars utsago, en grupp onda häxor som tillber spindelgudinnan Amon Akkar. Amon Akkar är i bybornas berättelser både våldsam och grym. Vissa säger att kulten som håller till i templet kannibaliserar män.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Tunnels and Trolls v7.5, rollspel, äventyr

Titel? Skall man ha en sådan?

2009-02-03T11:47:00.003+01:00

Mycket av det jag kommer att skriva om i Sidentrosor handlar om att kunna identifiera sig med sin avatar. Om man ser på hur identiteter byggs upp i rollspel handlar det ofta - precis som Hirdmans teorier pekar på - att det som anses kvinnligt är ointressant för världsbeskrivningen. Traditionellt sett har mycket möda lagts på exemplevis stridsregler. Strid är en av de sysselsättningar som skattats högt, och som dessutom i mångt och mycket fortfarande är en högst manlig domän. Dessutom uppmanas inte spelarna i någon högre grad till känslomässigt engagemang. Ernest Adams skriver om relationen till rollpersonen (även om han i det här fallet pratar om datorspel), och jag håller med, att:

RPGs are about character growth, but it's all character growth as expressed in numerical terms. At the end of the game your character is faster, stronger, more dexterous, and so on; you have the figures to prove it. But he might as well be a robot as a human being. There's precious little of what we might call psychological character growth -- growth as a person.

"Meh!" säger vän av ordning då "den kommer ju med spelaren!". Nej, säger jag. Eller jo, till viss del. Men det är det där med moraliska ställningstaganden igen. Som spelare behöver du aldrig ställas ansikte mot ansikte med resultaten av dina egna handlingar. Du behöver aldrig gå genom den ödelagda byn där du och dina kamrater härjat som vildar och dödat varje invånare, eftersom ett sådant beteende är "rätt" i rollspelens värld. Det här är inget konstigt, egentligen.

Det som värderas högt i rollspelsvärldarnas kultur handlar om en ryckvis, kroppslig och intellektuell tillvaro med rationella förtecken. Det som förknippas med kvinnlig aktivitet, vardagslivet, kontinuiteten, är inget som är särskilt högt prioriterat. Inte heller beskrivs kampanjer som är rotade i en fast punkt särskilt ofta. Jakten efter ära, guld, status och hjälteglorian är det som är viktigt, det som innehar ett självklart fokus för spelet. Inte hemmalivet, känslorelationerna, det sociala spelet som kvinnor får stå för.

Kontinuitet och emotionalitet är något som är i allra högsta grad sammankopplat, eftersom kontinuitet är vad som behövs för att inse (och ta konsekvenserna) av sitt agerande. Att bli utfrusen är en reell konsekvens av att ha agerat emot sociala normer, till exempel. Men den ideala hjälten behöver aldrig göra några sådana hänsynstaganden i sin tillvaro.

Steve Meretzky skriver så här:

The more a player can get into the skin of the character or characters they're controlling, the more the experience becomes something that's happening to you, rather than something you're doing.

Hmm... Jag har tappat tråden lite,

Återkommer med mer om det här när jag har tänkt igenom det lite mer. Min första reaktion på en rad av de här "Character" artiklarna jag läste på Gamasutra var "om de nu VET allt det här, varför fattar de inte varför tjejer blir totalt avtända på spel då?", och jag hade ett långt resonemang om det hela, men jag tappade som sagt tråden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, identifikation, Gamasutra, känslor

Dagens roligaste citat..

2009-01-29T17:21:00.002+01:00

... hittade jag i Gaming as Culture, som jag läser till och från jobbet för tillfället. Efter att i långa utläggningar förklarat varför spelkulturen tilltalar en manlig publik, och utformas efter manliga sexuella prefenser och ideal skriver författaren:

Most of the gaming culture is not purposefully chauvinistic.

Eller något liknande. Jag har inte citate bredvid mig just nu.

*asgarv*

Nähä? Om spelkulturen är utformad efter manliga önskemål och manliga sexuella fantasier, är inte det med syfte att objektifiera och sexualisera kvinnor? Sicken vilsen liten grabb som har skrivit det här. Det formligen skriker "censurera mig inte, censurera mig inte, låt mig ha mina sexdrömmar ifred! Ta inte mina lättklädda superbruttor ifrån mig!"

Vilket jag för övrigt inte har i åtanke. Men det är intressant att se hur blind man kan bli för sina egna ord. Jag skall vakta på det när jag skriver, så att jag inte tappar siktet på syftet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Gaming as culture, citat, manlighet, rollspel

Hjältens resa

2009-01-28T07:09:00.003+01:00

I dagarna - tja, nogräknat var det faktiskt igår - så damp det nya numret av Fenix ner i min brevlåda och med det ett av redaktören efterlängtat supplement, kan man väl kalla det. Tove och jag har diskuterat det ett par gånger och jag vet att hon verkligen ville få till det här (och Anders också naturligtvis) numret. Den eminente Christoffer Krämer har nämligen skrivit en lång och smaskig artikel om hjältens resa i Fenix 1/09, som dessutom åtföljs av en kortlek för äventyrskonstruktion i enlighet med myten.

Jag hade det stora nöjet att (med vissa avbrott för konventsbusiness) få lyssna till denne entertainer när han föreläste om just detta på Stockholms spelkonvent 2008. Jag tar lite cred. Han ville inte prata först, men jag övertalade honom med diverse smicker =).

I vilket fall som helst så tycker jag att artikeln är värd att uppmärksammas av två skäl. Det första skälet är för att det är en himla bra artikel med mycket matnyttig information, och dessutom, glöm inte - kortlek! Jag hade faktiskt tankar på att skriva något liknande men för vanliga Tarotkort. En av mina mindre kända hemligheter (hmm, kan man ha kända hemligheter?) är att jag samlar på just Tarotkort (och som en helt ovidkommande aside kan jag berätta att SF-bokhandeln hade Dave McKeans Vertigotarot inne strax efter jul. Gissa om den står i min bokhylla nu?) och att jag har haft otroligt mycket hjälp av dem när jag har konstruerat äventyr. För de som inte är lika benägna att samla Tarotkort och som dessutom inte vill hitta på egna system för att utnyttja dem - jag skulle iofs på rak arm kunna komma på ett par sätt att kombinera hjälteleken med Tarotleken - så är det här en alldeles utmärkt kortlek att konstruera äventyr utifrån. Jag är djupt impad av Krämers förmåga att koka ner mycket information på ett litet utrymme. Så KÖP FENIX. Det är en god investering.

Det andra skälet är - naturligtvis - för att artikeln och kortleken utgår ifrån en manlig världsbild. Det är inte så konstigt. Hjälterollen har förknippats med mannen under en mycket lång tidsperiod. Ronny Ambjörnsson skriver så här:

Och visst var det, med lite ansträngning, möjligt att identifiera en rad kvinnogestalter som visade mytiska drag av det slag som jag tillskrev de mytiska männen. Men det rörde sig nästan alltid om kvinnor som tycktes konstruerade efter en modell, hämtad från någon av de manliga hjältarna, en kvinnlig Tarzan, en kvinnlig James Bond. Efter hand kom jag att inse att den moderna västerlämdska mytologin, till skillnad från den antika, inte inbegrep någon kvinnlig hjälte

Det här måste såklart rättas till. Så det får bli ett kommande projekt. Konsten att konstruera kvinnliga hjältar...

Boken
Jag håller fortfarande på att skriva avsnittet om ondskan, men det är många äventyr som skall gås igenom och tittas på, så det tar ett tag att komma någonstans. Jag har dessutom börjat ifrågasätta lite runt mansbilden som byggs upp i rollspel, och skall med lite tur snart kunna fästa mina tankegångar på papper. Eller digitalt papper kanske? Hmm.

I vilket fall som helst har jag haft många givande samtal med Joakim och en annan vän runt sexualitet och hur sexualiteten avhandlas i rollspel. Det verkar som att det är helt beroende av vilken nivå av bekvämlighet som har uppnåtts med den egna sexuella identiteten i rollspelsgruppen. Kanske inte helt underligt, men det är vanligare att queer-personer har lite mindre stel inställning till hur relationer skall gå till, och hur de spelas och vävs in i spelsessionerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Fenix, Hjältens resa, Christoffer Krämer, kvinnor, Ronny Ambjörnsson,

Jag tänkte jag skulle...

2009-01-25T09:55:00.002+01:00

...bygga ett Tunnels & Trolls äventyr att publicera här på bloggen, mest för att få en uppfattning om hur Tunnels & Trolls faktiskt spelas. Det handlar också om att få kökstesta ett rollspelsäventyr för en gång skull. Jag älskade verkligen Henrik Örnebrings fantastiska föredrag på Stockholms spelkonvent (ja, jag vet jag frågade ut honom, men det har liksom ingen betydelse. Att lyssna på Henriks fabulerande är givande oavsett om man är konventsledning eller inte.), speciellt den lilla biten om kökstestade recept. Han påpekade att alla hans konventsäventyr och äventyr överhuvudtaget, är kökstestade. Det vill säga, det är ett recept som faktiskt lagats och avnjutits av kocken själv.

Något fler konventsskribenter kanske borde ta efter?

Nåväl. Min rollspelstarm skriker efter näring, och Tunnels & Trolls är ett behändigt och gulligt rollspel, så jag tänkte... Men mer än så har det inte blivit än.

Tills dess låter jag de hungriga massorna mätta sina munnar med ett äventyr till Götterdämmerung som faktiskt är skrivet ur en kvinnas synvinkel. Det heter Le Rite Sacré och skrevs under en period när jag var extra nojig över att bli gravid. Så jag tog helt sonika ut det på stackars Louise Garnier istället.

Jag blev för övrigt konfronterad med ett påstående om att Louise skulle vara ett offer. Hon är ju trots allt gravid och blir micklad med av en hemsk sekt, men nej. Louise är inget offer. Att vara ett offer är att acceptera omständigheterna, och det är något Louise definitivt inte gör. Hon slåss som ett lejon för sina rättigheter och för sin kropp och sin tro. Nåväl. Läs själva.

Le Rite Sacré är för övrigt inte kökstestat. Det är bara en massa ångest, uthälld på ett papper. En insikt, månne, i mitt psyke. Men det bjuder jag på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Le Rite Sacre, rollspel, äventyr, skrivande, kvinnoroller

Berättelser med större nyansering

2009-01-22T08:20:00.003+01:00

Efter att ha harvat igenom ungefär 15 äventyr ur både Sinkadus och Fenix har jag dragit slutsatsen att 1. folk har ingen fantasi 2. fantasin är kraftigt beskuren av konventioner.

Det är klassiska rollspelsäventyr hela högen. Ondskan förkroppsligas ofta av en fysisk motståndare, en demon eller en elak gud av något slag. Ett eller två exempel vågar gå utanför det gänse sättet att gestalta äventyr på, men ofta utan att ändra mer än formen på äventyren. "Haha! Ni skall själva ställa er på ondskans sida! Nyskapande, eller hur?!" eller "Haha! Ni skall vara TVÅ grupper, som slåss MOT varandra!", och så tror man i sitt stilla sinne att det är grädden på moset, avant-garde. Fantastiskt.

Var finns de moraliska frågeställningarna? Hur många äventyrare stannar och funderar i banorna "vänta här nu... är det här verkligen rätt?". Hur många äventyr bygger på relationer? Inte många. Ofta handlar det om okomplicerade berättelser med föga djup, och målet är, som alltid, att få mer XP, eller guld eller helt enkelt att kicka butt. Inget av det är naturligtvis fel. Det finns få saker som kan vara så befriande som att kicka butt, men med tanke på hur omfattande rollspel kan vara, och vilka omåttligt tänjbara gränser spelformen har, så slår det mig som lätt tragiskt att det inte förekommer mer variation.

Varför inte befinna sig lite på kanten? Vilka äventyr man skriver har självklart med vilken målgrupp man riktar sig till, men varför inte utöka den en smula.

Rykten börjar spridas om rollpersonerna och deras livsstil. (Det här kan man variera lite hur man vill...) Det sägs bland annat att de träffat världens alla gudar när de varit ute och rest. Sjuka människor börjar därför vallfärda till områden där de befinner sig och sätter käppar i hjulen för eventuella hemligheter de är ute på. Alternativt börjar det spridas rykten om deras kärleksliv. En grupp personer i så nära kontakt med varandra måste ju lida av en massa passioner? Tar de ut dessa passioner på varandra, månne?

Rollpersonerna blir påminda om de offer de tvingats göra under sina karriärer som hoppetossor. Gamla vänner och bekanta från barndomen uppvisar stabilitet och stora familjer. Hur ställer sig rollpersonerna till det här? Känner de av sin dödlighet? Finns det något de ångrar med sina liv?>

Det finns massor med intressanta vinklingar att klippa in här. Inte minst den moraliska frågan som jag ställde tidigare i inlägget. Hur kan rollpersonerna vara så säkra på att det de gör, och hur de beter sig, är rätt? Vad händer när alla de individer de slaktat i sina äventyr hämnas? Vad händer när rollpersonerna åldrats och är på väg att dö? Hur ser deras samveten ut då? Och vem löser dem från deras synder?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, moraliska frågeställningar, etik, äventyrsformer, äventyr, Sinkadus, Fenix

Starka kvinnor i Sci-fi

2009-01-18T08:59:00.002+01:00

Wired har en mycket intressant artikel om science fiction-serien Battlestar Galactica. I en genre där kvinnor ofta inte har så mycket att säga till om, så exploderar de positiva förebilderna i BSG.

Kara Thrace, Starbuck, den trassliga stjärnpiloten, och Sharon Agathon, Athena, överlöparcylonen är mina absoluta favoriter.

Hur skall man porträttera kvinnor i rollspel? Look no further. Mycket av det jag kommer att ta upp i boken handlar just om att tona ner de hypersexualiserade och stereotypiserade kvinnorna i rollspel. Tjejer behöver inte vara vandrande bröst. Jag är övertygad om att många tycker att "number six" i BSG är jättesexig, men det är inte allt hon är. Hon är också en djupt spirituell och stark personlighet. Och framför allt så är hon inte ensam. "Snygg tjej i röd klänning" stereotypen får sällskap av "stark president med cancer", "bråkig pilot med förakt för sina överordnade men med en helvetes kompetens" och "cylon som förrått sitt folk för att hjälpa människorna". För att inte nämna Lucy Lawless D'Anna Biers som bara kickar så hård butt att det knappt finns.

Gemensamt för alla de här personligheterna är att de inte nödvändigtvis hade behövt vara kvinnor. De hade lika gärna kunnat vara män. Och det är när man tar det steget, när man vågar utmana könsroller och könsstereotyper, som man verkligen kommer att lyckas skapa spännande spelledarpersoner och rollpersoner.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Battlestar Galactica, kvinnoroller, kvinnor, rollspel, spelledarpersoner

The Mouse Guard

2009-01-17T09:52:00.003+01:00

På min vanliga... erh... runda på SF- bokhandeln sprang jag in i ett glatt litet rollspel av Luke Crane och David Petersen. "The Mouse Guard" heter det, och eftersom "Burning Empires" föll mig i smaken så köpte jag även det här rollspelet.

Jag har inte haft tid att göra mer än bläddra i det eftersom jag köpte det igår. Längre rapport kommer vid ett senare tillfälle. Tills dess kan hugade läsare exempelvis läsa den här högen med recensioner ifrån speltidningen Fenix, och ett par på min systerblogg, djävulskt beläst.

Från Fenix:
Likstorm
Götterdämmerung
Alpha Omega
Battlestar Galactica
Burning Empires
Demon Hunters
CthulhuTech
Dark Passions
Etherscope
Scion - Hero
Serenity
Unhallowed Metropolis
WitchCraft
Nostalgi
Bortom: Lögnens slöja
Supergänget
Banishers
Changeling - The Lost
Lords of Summer
Reuiem for Rome
Winter Masques
Autumn Nightmares

Från djävulskt beläst
Cold City
The Committee for the Exploration of Mysteries
Shock 1.1 - Social Sciende fiction

Det är en del vid det här laget.

Det lustiga... eller lustiga... Det svåra med att skriva om rollspel är att det alltid kommer nya grejer och sifferbetyg är verkligen inget jag tycker om. Hur viktar jag det? Panik och ångest i kvadrat.

Nåväl. Till nästa Fenix har jag förmodligen en hel del att säga, eftersom jag fått en laddning med böcker från Indy Press RPG. Den damp ner två dagar efter deadline :P. Hellas, Godsend och Hot War står på listan, och nu även Tunnels & Trolls v. 7.5 och The Mouse Guard. Förhoppningsvis har jag tid att skriva ihop något om Gaming as Culture och The Fantasy RPG också, två böcker jag har använt när jag skriver om kvinnor/ rollspel.

Joakim kom dragandes med Gender Inclusive Game Design av Sheri Graner Ray igår också, så nu lär det väl ta hus i helvete i boken. Det är lite jobbig att vara så kritisk mot en spelform som jag älskar så mycket. Samtidigt vet jag att om inte jag säger något om sakernas tillstånd och verkligen får ur mig allt jag har gått och tänkt på så länge nu, så kommer jag förmodligen att sluta spela.

Joakim påpekade också att jag samlar på rollspel. Han kan ha en poäng. Det står närmare 260 böcker i mina hyllor nu. Regelsystem av olika slag.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, recensioner, The Mouse Guard, Tunnels and Trolls v7.5, Hellas, Godsend, Hot War

Sex me up?

2009-01-16T07:21:00.004+01:00

Nu när jag har läst lite om sexuella relationer i rollspel, och hur sex avbildas (med ett par lysande undantag) i rollspel så inställer sig frågan:

Varför är våldtäkt och prostitution det "normala" sättet att ha sexuella relationer i rollspel?

Det finns en hel del material som talar för att ovanstående fråga är berättigad att ställa. Jag har funderat på det ett bra tag faktiskt, men jag har inte haft något att underbygga det med, förutom EN studie och det är Gary Alan Fines Shared Fantasy*. Nu har jag även läst Gaming as Culture** och där tas sexualitet i rollspel också upp. Slutsatserna är desamma som i rollspel.

Sex - normalt sex med två parter som samtycker, varav en slipper betala för nöjet - verkar vara otroligt sällsynt. Kan det ha att göra med att spelgrupperna oftast består av enbart män, och att en kärleksrelation mellan en rollperson och en annan, eller mellan rollpersonen och spelledarpersoner kan ses som gay? Bögigt? Och att det därför blir lättare att hantera det antingen som en våldskonflikt eller som en affärstransaktion?

(Edit: Joakim har utfärdat en rättelse. Det var inte en dam magikern hade med sig upp på rummet, det var en herre.)

Joakim berättade om en incident då en magiker lånat med sig en dam upp på rummet. De övriga i gruppen berättade vad de pysslade med och när det kom till magikerns tur så sade han "jag k*****r så väggarna bågnar". Deras påhittige spelledare kom ihåg att magikern hade en fireball memorerad och lät honom följdaktligen släppa iväg den när han kom. Det är ett sätt att hantera det hela, med humor. Nu handlade det (tror jag) fortfarande om en affärstransaktion, men som berättelsen återberättades för mig, var sex och relationer ett ganska vanligt tema i just den gruppen. Finns det fler sådana berättelser? Det måste det lämpligtvis göra.

I vilket fall som helst så slogs jag också av hur begränsat rollspelsförfattare ser på sex. Det är knappt att graviditet nämns i regelböcker (vilket man kan argumentera för och emot, jag vet - det finns många aspekter som spelar in här), och det är än mer sällan MANLIG graviditet nämns i regelböcker. Tänk efter. I ett samhälle där allt kan hända, varför inte en man som blir på smällen? Det kanske vore en intressant utgångspunkt för ett äventyr. Tänk på sjöhästar.

Joakim förde fram graviditet som ett vapen. Mäktig magiker gör motståndararmén på smällen. Det finns något där, tror jag.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, graviditet, sex

Språk

2009-01-15T07:12:00.007+01:00

Jag kom på mig med att formulera en blogpost på vägen från hemmets trygga vrå till den minst lika trygga arbetsvrån, men jag har glömt stora delar av innehållet nu när jag äntligen sitter på transportationsmedlet som skall ta mig från punkt A till punkt B.

Till stora delar handade det om språk och hur vi använder språk för att kommunicera våra tankar, främst då i regeltexter. Grundtanken med regeltexter måste ju vara att vi vill att andra människor, förmodligen inom en viss målgrupp, skall förstå vad det står i texterna och hur man sedemera applicerar dem på rollspelet man spelar.

I mitt researcharbete har jag lokaliserat Sorcery* som jag fått rekommenderat mig av ett antal personer. Jag har också fått modulen** Sex & Sorcery*** rekommenderad mig, för att den enligt uppgift tar upp genus och sex i rollspel på ett bra sätt. Det jag hittat på egen hand är Book of Erotic Fantasy**** som snarare framhållits som ett dåligt exempel på hur man skall hantera sex och genusfrågor i rollspel.

Av någon underlig anledning så har jag efter genomskumning (jag vill inte påstå att jag har läst bägge böckerna jättenoga från pärm till pärm) kommit fram till precis motsatt åsikt. Sex & Sorcery låser in både spelare och rollpersoner i roller, medan Book of Erotic Fantasy håller sig avsevärt mer öppen än så.

Men språk. Jag kan inte säga att det är en dans på rosor att läsa vare sig Sorcery eller Sex & Sorcery. I många fall pratar författaren om abstrakta begrepp, och jag har svårt att hålla isär hans prat om det som pågår på en metanivå***** och det som händer i spelet. Det är möjligt att jag är outbildad och dum i huvudet, men eftersom jag inte har några som helst problem med de flesta andra engelska texter, inte ens de akademiska avhandlingar om spel jag läser, så drar jag slutsatsen att författaren i fråga antingen 1. skriver som en kratta, 2. inte har mig som målgrupp. Notera att jag just här bara pratar om språket, inte innehållet i böckerna.

För mig är det alltid viktigt att veta vem jag pratar med när jag skriver. Just nu pratar jag faktiskt högt för mig själv, eftersom jag inte vet vem som läser det här. Den här texten är alltså en punktmarkering i mina tankar runt rollspel.

Boken
Just nu håller jag på med en genomgång av 15 nummer av den gamla speltidningen Sinkadus och är inom kort klar med det. Jag tittar på antagonisterna i de publicerade äventyren och hur de representeras, både kroppsligen och själsligen och det blir också en kort flukt på hur många (om några) av de spelledarpersoner som beskrivs i äventyren som är kvinnor.

Efter det skall jag kolla på den lite nyare tidningen Fenix, där jag går igenom 18 nummer, årgång 1, 3 och 4. Femman skippar jag av den enkla anledningen att vi själva har bidragit med ett äventyr som utspelar sig på Gustav III:s hov, och som blandar in rykten om kungens homosexualitet. Det skrevs i samband med Stockholm Pride, som var den första Prideparaden för min del. En stark upplevelse, faktiskt. Det är svårt att sätta sig in i hur utstött man blir om man är queer, men glädjen över att få visa det är så otroligt stark att det måste vara rätt jobbigt att tvingas dölja det resten av året.
____________________________________
* Ron Edwards - Sorcerer 2000
** En modul är ett häfte eller en bok vars innehåll består av tillägg till världsbild eller regler .
*** Ron Edwards - Sex & Sorcery
**** Gwendolyn Kestrel, Duncan Scott - Book of Erotic Fantasy
***** Metaspel är lite enkelt uttryckt att använda kunskap som ligger utanför spelets gränser för att lösa problem i spelet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Språk, rollspel, Sex & Sorcery, Sorcery, Book of Erotic Fantasy, Sinkadus, Fenix

Hjälp Geek's Dream Girl!

2009-01-14T09:21:00.006+01:00

Dante tipsade mig om en websida vars författare håller på att skriva en liknande bok den jag skriver.

Delta i deras undersökning*. De skall skriva den ultimata Girl Gamer-guiden och det kan de definitivt behöva hjälp med. Så hjälp dem.

Största fördelen med ett sådant projekt som de nu ger sig in på är att det öppnar upp för en vidare diskussion. Största nackdelen är att tjejer fortfarande ses som en separat grupp gamers och måste ha en egen guide. Alla andra guider, som till exempel Robin's Laws of Good Game Mastering, är inte till för oss då? Vi kvinnor? Eller överreagerar jag?

Att ha spenderat stora delar av mitt liv i mansdominerade kretsar har skadat mig en smula, kan jag ibland misstänka. Jag är ofta arg på hur jag blir behandlad, och det är inte alltid befogat. Men det finns en bakomliggande orsak, och den bakomliggande orsaken heter särbehandling.

Det är egentligen inte sanningen “att alltid synas” som spelar roll utan att det är känslan “att alltid synas” som gör att identiteten blir begränsad inom vissa områden och får en skjuts inom andra. [...] Eftersom berättelserna kommer igen hos de andra intervjuade, men också faktumet att jag känner igen dem utifrån min egna förförståelse, så vill jag påstå att det är högst troligt att män (som spelar) faktiskt blir provocerade av kvinnor (som spelar).

Det här ifrån en uppsats av Pernilla Karlsson - som finns att hämta här - och som jag personligen tycker är en mycket bra titt på hur gamers (som också råkar vara tjejer) ser på sin identitet som gamers och, ja, tjejer.
___________

* Ändrat på Dantes allmänna begäran. När Dante talar, lyssnar... erh... uppenbarligen en person i alla fall?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om särbehandling, tjejer, Geek's Dream Girl, rollspel

Myrten och rädslan för stövlar

2009-01-13T17:38:00.003+01:00

Baserat på en helt osann historia. På så många sätt. Med tanke på drevet efter Liza Marklund menar jag...

Sent på eftermiddagen kommer sällskapet med äventyrare fram till stadsporten. Det har varit en lång och händelserik resa, och samtliga ser fram emot att få ta ett bad, låta hästarna vila ut och få sig ett rejält mål mat.

Myrten står bland sina äventyrarkompisar. Draufulf Järnbane, Zhytxaxh Shizmizta (allmänt kallad "taxen"), Hrudgard och Vurlizer. När det är deras tur att släppas in i staden pekar vakten på Myrten

"Hon får inte komma in!"

"Hon är i sällskap med oss" säger den två meter långe Draufulf och spänner en av sina biceps litegrann.

"Vi har regler mot sådana som henne, vi kan inte släppa in henne."

"Vadå för regler?"

"Ja, hon är... ja, du vet..." säger vakten och gör lite vaga gester med händerna i höjd med bröstkorgen.

"Tjej?!" säger Hrudgard lite lagom påstridigt, som själv är ett övertydligt exemplar på kvinnlighet. Så övertydligt, faktiskt, att hennes ringbrynjebikini är specialbyggd av två dvärgar som fick jobba övertid för att få klart den lagom till äventyret. Hrudgard är även hon två meter lång och har nästan lika stora biceps som bröst.

"Njae" vakten rodnar klädsamt. "Hon är... för blygsamt tilltagen..." säger han, vänder bort blicken och pekar lite skamset på en skylt.

"Här inträden enbart D-kupor eller större!"

Hmm... sanna historier åsido så ramlade jag i min forskning över en podcast med TJEJER! Som diskuterar SPEL!!

Min häpnad är stor. Jag känner mig lite som reliken Häpnadskvinnan, Bea S. fantastiska skapelse. En kvinna som går runt och är häpen åt saker. Exakt vad superkraften åstadkom tror jag inte vi kom fram till... Nåväl. I Podcasten Fear the Boot, som i övrigt är lite lagom tveksam eftersom de tre avsnitt jag hittills hunnit lyssna av mest har handlat om hur coola de som gör podcasten är och hur ocoola alla andra är, hittade jag två avsnitt som spelats in av Fear the Boots deltagares fruar. Det var naturligtvis intressant att få kvinnliga gamers perspektiv på det hela, och även om de är lite flummiga (dock inte ens i närheten av deras makars flummeri) så tycker jag att de är värda att lyssna på.

Avsnitt 10 och 86, tror jag bestämt.

Fear the Boot

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Fear the Boot, podcast, rollspel, kvinnor, gamers, Myrten, bröst

Tunnels & Trolls v.7.5

2009-01-12T06:26:00.005+01:00

Att ha vuxit upp med Äventyrsspels fantastiska rollspelsboxar gjorde att jag blev helt förtrollad av Tunnels & Trolls v. 7.5*. Det ligger i en låda. Med medföljande tärningar! Och små pluppar för rollpersonerna att använda på en stridskarta!

Ljuvligt!!!

Jag har sådana otroliga lustar att bara kasta mig rakt in i kampanjandet att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Nostalgikick.

Men det jag skulle komma till, som jag egentligen reagerade på när jag började läsa regelboken är detta - varför förlöjligas tjejrollpersoner i rollspelet?

Seriöst.

Behöver man verkligen göra det?

After you have rolled up the prime attributes of the character, you need to give it a name and gender. Our example will be male, and is called Gimor Ironfang, although it could just as easily be Daisy the Delicious Dancer and be female.

Jag menar, vem vill vara tjej i ett rollspel och heta Daisy den läckra danserskan? Förusatt att man inte är kille då och tror att man vet hur tjejer skall spelas. Hur många har inte varit med om grabben som skaffar en kvinnlig rollperson och 1. förser henne med jättebröst och flörtar med alla som kommer i hennes väg. Lyckas hon så dödar hon dem med läppstiftsgift eller en liten dolk som hon har gömt mellan brösten (som sanningen att säga för det mesta skulle kunna gömma allt från en dolk till en mindre stridsvagn) eller 2. Gör henne till den manligaste krigaren i hela universat, förutom just det där med ringbrynjebikinin och jättebrösten.

Det där är ett intressant fenomen faktiskt. Jag får nog kolla lite närmare på det.
_______________________________________________________________
*Ken St. Andre - Tunnels & Trolls v.7.5, Fiery Dragon Productions, Inc 2008

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Tunnels and Trolls v7.5, rollspel

Kvinnor som representanter för ondskan

2009-01-10T23:53:00.004+01:00

Jag har under dagen suttit och skrivit en hel del material, det har blivit ungefär 10 sidor råtext till boken, och medan jag gick igenom mina anteckningar hittade jag en kommentar som fick mig att börja rota både på nätet och i mina bokhyllor.

Rädslan för det kvinnliga

Ronny Ambjörnsson - som får stå för mycket av refererandet just nu i bloggen - skrev i sin bok Mansmyter* om James Bond och hans eviga uppdrag, men även om de frestelser som han träffar på på vägen. Jag tror inte någon skulle säga emot om jag påstod att kvinnor utgör en stor del av de frestelser - eller kanske de enda - som Bond måste ta sig förbi för att lyckas med sina questar.

Jag har letat lite som sagt, och än så länge har jag hittat Drow i D&D**, som inte bara är onda, utan kaotiskt onda OCH ett matriarkat. Ser man på?

Jag har fått ihop tre sidor so far, men jag måste fjärrlåna en bok för att befästa mina teorier, och det kanske kan vara vettigt att leta lite övriga referenser också.

Likstorm*** är ett annat exempel på hur kvinnor (kan) framställas som onda. Tre spelledarpersoner får vara med. Livisika, Armilde och Bodvildur.

Livisika var i huvudsak hatets källa, en moturladdning till själva skapelsen. Men hon livnärde sig också på lidandet i gränslandet mellan livet och döden.
- Likstorm, RiotMinds 2007

Elak var hon, och slug. Precis som Drow, som intrigerar och lönnmördar för att behålla sina platser i hierarkin.

Men nu är det definitivt dags att sluta för idag.

10 sidor längre och ett helt nytt område att undersöka... Dammit...
___________________________________________________________________
* Ronny Ambjörnsson - Mansmyter: Liten guide till manlighetens paradoxer, Fischer 1990
** Rich Baker & Skip Williams - Dungeons & Dragons v.3.5: Monster Manual, Wizards of the Coast 2003
*** Theo Bergquist & Jonas Lindström - Likstorm, RiotMinds 2007

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Drow, ondska, rollspel, D&D, RiotMinds, Likstorm, Ronny Ambjörnsson, Mansmyter

Rollspel

2009-01-10T09:56:00.004+01:00

Eftersom det säkerligen är några bland läsarna som inte kommit i kontakt med rollspel tidigare, kommer jag att lägga in ett kort kapitel i början av boken som förklarar vad rollspel är, men framförallt hur det är uppbyggt.

Jag drar senare lite paralleller mellan hur rollspel är uppbyggt och hur mansmyter i stort är uppbyggda, baserat på Ronny Ambjörnssons bok "Mansmyter"*. Han påpekar i boken att hjälten lever ett episodiskt liv, ett hoppande från projekt till projekt, på precis samma sätt som rollpersoner "lever" sina liv - från uppdrag till uppdrag.

Men nu blev jag sidetrackad, om man kan säga så på svenska.**

Det här ett kort utdrag ur boken.

Rollspel
Från ett komponentperspektiv består rollspel av en spelmekanisk del, en narrativ, “kulturell” del, ett äventyr, spelare och spelledare. Rollspelet är för det mesta inte komplett utan samtliga de delarna.

Regler och rollpersonernas egenskaper berättar för spelare och spelledare vilka regler som gäller i den världen det spelas i, det vill säga “så här fungerar det att springa, så här mycket kan du som rollperson förflytta i världen med hjälp av din fysiska styrka, och den här typen av magi eller motsvarande psykiska krafter kan du använda dig av”.

Den narrativa delen berättar för spelaren och spelledaren vilken slags värld rollpersonerna befinner sig i. Är det en alternativ verklighet där tyskarna vann andra världskriget eller är det en fantasyvärld där magiska varelser hänger på låset till den lokala tavernan för att hitta äventyrare att skicka på uppdrag?

Äventyret berättar för spelarna vad de skall göra, vilken gåta de skall lösa. Ofta handlar det om episodiska berättelser som tillsammans formar en kampanj, det vill säga en längre tidsperiod som rollpersonerna befinner sig ute på uppdrag med mindre och större berättelser som greppar i varandra för att forma en helhet.

Spelledaren är den person som presenterar och representerar världen för spelarna. Spelledaren presenterar också äventyret och hur omvärlden reagerar på rollpersonerna och deras handlingar. Spelledaren är (eller skall vara) en opartisk domare i spelet. Spelledaren har även mycket både informell och formell makt i spelsammanhangen. I många fall är det enbart spelledaren som har all infomation om spelvärlden.

______________________________________
* Ronny Ambjörnsson - Mansmyter: Liten guide till manlighetens paradoxer, Fischer 1990
** Det kan man inte, men jag gör det ändå.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, sidentrosor och magiska amuletter, Ronny Ambjörnsson

Välkommen!

2009-01-10T08:05:00.000+01:00

Som den mycket aktiva skribent jag är, så har jag numera startat en blogg som handlar om tjejer och rollspel, och rollspelande tjejer.

Tanken är att jag genom den här bloggen skall kunna visa att det inte bara är män och pojkar som ägnar sig åt den här synnerligen behagliga hobbyn. Jag tänker även belysa ett par områden som jag personligen tycker att rollspelsproducenter, både hobbymänniskor och professionella kan hålla i åtanke när de skapar ett nytt rollspel.

Det kanske blir lite om rollspel också, det vet man aldrig. jag kommer förmodligen att prata ganska mycket om sådant som jag inte tycker passar i boken här. Funderingar kommer jag nog också att ta upp då och då.

Det är också en kompanjon till en bok jag och Joakim Andersson håller på att skriva, som tar upp problematiken med rollspel och kön, och varför tjejer inte spelar. En av de vanligaste kommentarerna jag får på konvent är nämligen "det är synd att inte fler tjejer spelar". Sidentrosor och magiska amuletter avser att försöka svara på varför det förhåller sig så. Snart har jag även förhoppningsvis ett forum att diskutera i, men tills dess är alla som är intresserade välkomna att kommentera på den här bloggen i kommentarsfältet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, tjejer, spel, sidentrosor och magiska amuletter