"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på djavulskattungen.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?

Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans