På besök i det Swedenborgska rummet

Med inte så lite stolthet och glädje så vill jag härmed presentera ett äventyr som jag och Joakim skrev tillsammans för det Tove kallade för "PRIDE-numret" av speltidningen Fenix.

Tove och Anders Gillbring som ligger bakom Fenix har givit sitt medgivande till att jag publicerar äventyret här, vilket jag och Joakim tackar allra ödmjukast för.

Anleningen till att jag lägger upp det är för att visa att även om det handlar om ond bråd död, så kan det ändå vara queer.

Joakim hjälpte mig med de lite mer... erh... pikanta detaljerna. Det är han som har skrivit många av personbeskrivningarna och Katarina von Rosens salong.

Caveat Lector!
Texterna i det här äventyret skall absolut inte tas som sanning. Det handlar snarare om en broderad verklighet, ett teaterstycke om så önskas. Så innan du, kära läsare, uppbragt ringer ner Fenix redaktion med uppmaningar om sans och vett, så vet att författarna tagit sig friheter med både historia och religion.

Vi har medvetet valt att benämna homosexualitet som “sodomi” eller “sodomitisk” för män, och “sappfisk” (lesbisk) för kvinnor, detta enligt 1700-talets språkbruk. Termen “homosexualitet” myntades först i mitten av 1800-talet.

Det förekommer sexuella relationer mellan samkönade i äventyret. Om du som spelledare eller dina spelare känner er obekväma med ämnesvalet är äventyret förmodligen inget för er. Respektera dina spelare och ta dig inte vatten över huvudet.

Synopsis
En ung man, Fredrik Lewenhaupt, har försvunnit från sin sjuksäng. Fredriks försvinnande är ett mysterium, eftersom han vid försvinnandet var svårt invalidiserad av en skallskada. Faktum är att Fredrik har legat i ett näst intill vegetativt tillstånd sedan han förolyckades i februari för tre år sedan.

Men nu är han alltså försvunnen, och det blir rollpersonernas uppgift att ta reda på vad som hänt med honom. Under hans sjukdomstid har han regelbundet besökts av kronprins Gustav och hans hov. För rollpersonerna erbjuder hovet en utmärkt startpunkt att börja leta efter Fredrik.

Spåren leder rollpersonerna från hovet vidare till Scheerers Coffeehus, ett välkänt tillhåll för sodomitiska män, tillbaka till hovet och en av kronprins Gustavs hovmän som också råkar vara läkarstudent, Johan Wilhelm Reuterswärd.

Det är ett mordmysterie med många bottnar, kan man väl säga. Äventyret började egentligen som något helt annat, en förbindelse mellan två kvinnor, men eftersom vi även skrev det - i samråd med Tove - för att provocera lite, så bestämde vi oss för att byta kön på personerna som förekommer i äventyret.

På besök i det Swedenborgska rummet (PDF 1 MB)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om På besök i det Swedenborgska rummet, Tove och Anders gillbring, Fenix, äventyr, rollspel, 1700-tal, homosexualitet

Äventyrskuponger!

Idag, strax efter lunch, fick jag idén om äventyrskuponger - självklart så hanterade jag vid tillfället en packe lunchkuponger - små häften med miniäventyr och regler på samma ställen. Soloäventyr, kanske? Längst bak kan man ha det lilla rollformuläret som man använder för att ta sig igenom miniäventyret och varje kupong blir successivt högre level. I slutet på varje kupong finns xp som man kan förbättra sin rollperson med.

Ehm... ja...

Just det.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, äventyr, äventyrskuponger

Amon Akkars Hemlighet

Tunnels & Trolls v. 7.5 fick mig att börja tänka i banorna "dungeon crawl", men varandes jag så var jag ju tvungen att hitta en annan twist på det hela än ye old ordinary rädda jungfrur och banka troll.

En liten försmak, kanske, i form av kartor och en introduktion?

I en liten ögrupp utanför Karesia finns en samling byar som omger ett gammalt tempel som sedan länge legat under vatten.

I templet huserar enligt omgivande byars utsago, en grupp onda häxor som tillber spindelgudinnan Amon Akkar. Amon Akkar är i bybornas berättelser både våldsam och grym. Vissa säger att kulten som håller till i templet kannibaliserar män.










Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Tunnels and Trolls v7.5, rollspel, äventyr

Jag tänkte jag skulle...

...bygga ett Tunnels & Trolls äventyr att publicera här på bloggen, mest för att få en uppfattning om hur Tunnels & Trolls faktiskt spelas. Det handlar också om att få kökstesta ett rollspelsäventyr för en gång skull. Jag älskade verkligen Henrik Örnebrings fantastiska föredrag på Stockholms spelkonvent (ja, jag vet jag frågade ut honom, men det har liksom ingen betydelse. Att lyssna på Henriks fabulerande är givande oavsett om man är konventsledning eller inte.), speciellt den lilla biten om kökstestade recept. Han påpekade att alla hans konventsäventyr och äventyr överhuvudtaget, är kökstestade. Det vill säga, det är ett recept som faktiskt lagats och avnjutits av kocken själv.

Något fler konventsskribenter kanske borde ta efter?

Nåväl. Min rollspelstarm skriker efter näring, och Tunnels & Trolls är ett behändigt och gulligt rollspel, så jag tänkte... Men mer än så har det inte blivit än.

Tills dess låter jag de hungriga massorna mätta sina munnar med ett äventyr till Götterdämmerung som faktiskt är skrivet ur en kvinnas synvinkel. Det heter Le Rite Sacré och skrevs under en period när jag var extra nojig över att bli gravid. Så jag tog helt sonika ut det på stackars Louise Garnier istället.

Jag blev för övrigt konfronterad med ett påstående om att Louise skulle vara ett offer. Hon är ju trots allt gravid och blir micklad med av en hemsk sekt, men nej. Louise är inget offer. Att vara ett offer är att acceptera omständigheterna, och det är något Louise definitivt inte gör. Hon slåss som ett lejon för sina rättigheter och för sin kropp och sin tro. Nåväl. Läs själva.

Le Rite Sacré är för övrigt inte kökstestat. Det är bara en massa ångest, uthälld på ett papper. En insikt, månne, i mitt psyke. Men det bjuder jag på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Le Rite Sacre, rollspel, äventyr, skrivande, kvinnoroller

Berättelser med större nyansering

Efter att ha harvat igenom ungefär 15 äventyr ur både Sinkadus och Fenix har jag dragit slutsatsen att 1. folk har ingen fantasi 2. fantasin är kraftigt beskuren av konventioner.

Det är klassiska rollspelsäventyr hela högen. Ondskan förkroppsligas ofta av en fysisk motståndare, en demon eller en elak gud av något slag. Ett eller två exempel vågar gå utanför det gänse sättet att gestalta äventyr på, men ofta utan att ändra mer än formen på äventyren. "Haha! Ni skall själva ställa er på ondskans sida! Nyskapande, eller hur?!" eller "Haha! Ni skall vara TVÅ grupper, som slåss MOT varandra!", och så tror man i sitt stilla sinne att det är grädden på moset, avant-garde. Fantastiskt.

Var finns de moraliska frågeställningarna? Hur många äventyrare stannar och funderar i banorna "vänta här nu... är det här verkligen rätt?". Hur många äventyr bygger på relationer? Inte många. Ofta handlar det om okomplicerade berättelser med föga djup, och målet är, som alltid, att få mer XP, eller guld eller helt enkelt att kicka butt. Inget av det är naturligtvis fel. Det finns få saker som kan vara så befriande som att kicka butt, men med tanke på hur omfattande rollspel kan vara, och vilka omåttligt tänjbara gränser spelformen har, så slår det mig som lätt tragiskt att det inte förekommer mer variation.

Varför inte befinna sig lite på kanten? Vilka äventyr man skriver har självklart med vilken målgrupp man riktar sig till, men varför inte utöka den en smula.

• Rykten börjar spridas om rollpersonerna och deras livsstil. (Det här kan man variera lite hur man vill...) Det sägs bland annat att de träffat världens alla gudar när de varit ute och rest. Sjuka människor börjar därför vallfärda till områden där de befinner sig och sätter käppar i hjulen för eventuella hemligheter de är ute på. Alternativt börjar det spridas rykten om deras kärleksliv. En grupp personer i så nära kontakt med varandra måste ju lida av en massa passioner? Tar de ut dessa passioner på varandra, månne?


• Rollpersonerna blir påminda om de offer de tvingats göra under sina karriärer som hoppetossor. Gamla vänner och bekanta från barndomen uppvisar stabilitet och stora familjer. Hur ställer sig rollpersonerna till det här? Känner de av sin dödlighet? Finns det något de ångrar med sina liv?>

Det finns massor med intressanta vinklingar att klippa in här. Inte minst den moraliska frågan som jag ställde tidigare i inlägget. Hur kan rollpersonerna vara så säkra på att det de gör, och hur de beter sig, är rätt? Vad händer när alla de individer de slaktat i sina äventyr hämnas? Vad händer när rollpersonerna åldrats och är på väg att dö? Hur ser deras samveten ut då? Och vem löser dem från deras synder?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, moraliska frågeställningar, etik, äventyrsformer, äventyr, Sinkadus, Fenix