Porträtt av en mördare

Det här är ett utdrag ur Sidentrosor som handlar om ett Fenixäventyr.

Det stora äventyret i Fenix nr 2/07 heter Porträtt av en mördare och är ett äventyr till spelet Noir. I Noir ingår det som titeln antyder en tydlig anspelning på film noir, en typ av film som använde sig mycket utav fruktan, misstro och förtvivlan. I film noir-begreppet ingick också en syn på kvinnan som en vacker, men promiskuös, omoralisk, förförisk och manipulativ varelse. Man skulle därför kunna påstå att en tolkning av äventyret till ett sådant rollspel redan från början är snedvridet till kvinnans nackdel. Samtidigt är det egentligen inget som påverkar i någon större grad, eftersom det inom fantasygenren (och de flesta rollspelsgenres) ingår stereotyper runt kvinnan som ser likadana ut, om än inte lika uttalat redan från början. Jag vill framhålla att Noirs författare varit ärligare i sitt uppsåt än andra rollspelsförfattare, då de tydligt markerat vad rollspelet handlar om redan från början. Det gör dock inte Porträtt av en mördare till ett mindre problematiskt äventyr. Offret som det berättas om i äventyret är en kvinna, och hon har blivit mördad på grund av att hon ägnade sig åt utpressning mot Leonas Maksimov, som är homosexuell. I äventyret finns det sju personer beskrivna och två arketyper (polis och manliga prostituerade livvakter), varav tre är kvinnor (medräknat mordoffret).

Två av kvinnorna - mordoffret och en student - beskrivs som känslokalla i sina värv, personer som har flera lager av personlighet, men aldrig låter de olika lagren komma i kontakt med varanda. Mordoffret bedriver utpressning för att hon inte vill arbeta, och studenten drivs av nyfikenhet som gör henne kallsinnig och oempatisk. Kontrasten är polisinspektören som undersöker mordet, som är en rättskaffens “god” person. I rättvisans namn är de manliga rollerna nästan lika platta, men de har å andra sidan längre beskrivningar, och ofta något drag som gör dem mänskliga i högre grad.
I äventyret ingår som sagt en utpressningshistoria. I Noir bestraffas homosexualitet och huvudpersonen som allt kretsar omkring är homosexuell.

Homosexuella känslor “botas” genom hård terapi i Imperiet, och sodomi är straffbart med böter eller fängelse. Staten slår hårt ner på alla former av beteende som anses avvikande.

Det som bekymrar mig mest i beskrivningen av de manliga prostituerade är den självklara kopplingen till smärta.

I Kiril Boskos stall av manliga prostituerade på Hotell Kärlek finns ett tiotal som inte bara tar emot smärta, utan också delar ut den. [...] Livvakterna är slanka och har tajta byxor. De uppknäppta skjortorna visar vältränade kroppar. [...] Eftersom deras vardag är fylld av smärta och förnedring brukar de ta chansen att hämnas rejält på världen, och anfaller skrikande och skrattande. Flera av dem är beroende av droger och är antingen höga eller påverkade av abstinens. De är farliga motståndare eftersom de inte anser sig ha något att förlora.

Av texten framträder en bild av manlig homosexualitet som förnedrande, smärtsam och våldsam, och förstärker stereotypen av bögen som något avvikande och sjukt.

Det är synd, med tanke på att det finns många hbt-personer som spelar rollspel, att mötet med sin egen sexuella läggning, eller för den delen avvikande sexuella läggningar, ser ut på det här viset. Signalerna är ganska tydliga. Om du tycker om sex med killar och är kille själv så tycker du också om BDSM. Förresten är det sjukt att ha sex med en samkönad person. I alla fall i Sandukar.

Jag reagerade stenhårt på det här när jag läste äventyret.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Noir, rollspel, homosexualitet, Fenix

På besök i det Swedenborgska rummet

Med inte så lite stolthet och glädje så vill jag härmed presentera ett äventyr som jag och Joakim skrev tillsammans för det Tove kallade för "PRIDE-numret" av speltidningen Fenix.

Tove och Anders Gillbring som ligger bakom Fenix har givit sitt medgivande till att jag publicerar äventyret här, vilket jag och Joakim tackar allra ödmjukast för.

Anleningen till att jag lägger upp det är för att visa att även om det handlar om ond bråd död, så kan det ändå vara queer.

Joakim hjälpte mig med de lite mer... erh... pikanta detaljerna. Det är han som har skrivit många av personbeskrivningarna och Katarina von Rosens salong.

Caveat Lector!
Texterna i det här äventyret skall absolut inte tas som sanning. Det handlar snarare om en broderad verklighet, ett teaterstycke om så önskas. Så innan du, kära läsare, uppbragt ringer ner Fenix redaktion med uppmaningar om sans och vett, så vet att författarna tagit sig friheter med både historia och religion.

Vi har medvetet valt att benämna homosexualitet som “sodomi” eller “sodomitisk” för män, och “sappfisk” (lesbisk) för kvinnor, detta enligt 1700-talets språkbruk. Termen “homosexualitet” myntades först i mitten av 1800-talet.

Det förekommer sexuella relationer mellan samkönade i äventyret. Om du som spelledare eller dina spelare känner er obekväma med ämnesvalet är äventyret förmodligen inget för er. Respektera dina spelare och ta dig inte vatten över huvudet.

Synopsis
En ung man, Fredrik Lewenhaupt, har försvunnit från sin sjuksäng. Fredriks försvinnande är ett mysterium, eftersom han vid försvinnandet var svårt invalidiserad av en skallskada. Faktum är att Fredrik har legat i ett näst intill vegetativt tillstånd sedan han förolyckades i februari för tre år sedan.

Men nu är han alltså försvunnen, och det blir rollpersonernas uppgift att ta reda på vad som hänt med honom. Under hans sjukdomstid har han regelbundet besökts av kronprins Gustav och hans hov. För rollpersonerna erbjuder hovet en utmärkt startpunkt att börja leta efter Fredrik.

Spåren leder rollpersonerna från hovet vidare till Scheerers Coffeehus, ett välkänt tillhåll för sodomitiska män, tillbaka till hovet och en av kronprins Gustavs hovmän som också råkar vara läkarstudent, Johan Wilhelm Reuterswärd.

Det är ett mordmysterie med många bottnar, kan man väl säga. Äventyret började egentligen som något helt annat, en förbindelse mellan två kvinnor, men eftersom vi även skrev det - i samråd med Tove - för att provocera lite, så bestämde vi oss för att byta kön på personerna som förekommer i äventyret.

På besök i det Swedenborgska rummet (PDF 1 MB)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om På besök i det Swedenborgska rummet, Tove och Anders gillbring, Fenix, äventyr, rollspel, 1700-tal, homosexualitet

Ett smakprov...

... ur boken, tänkte jag bjuda på idag. Det är råtext, så det kan mycket väl hända att den ändrar lite på sig under arbetets gång.

Det är hämtat ur kapitlet om "ondskan" och analyserar ett äventyr till Drakar och Demoner Trudvang, så skall du spela Nidskallran ur Fenix nr 3 -06, så är det kanske bäst att låta bli att läsa vidare.

Inledningen till kapitlet, som kanske kan förklara utgångspunkten i analysen på ett bra sätt:

För att få någon slags översikt över hur kvinnor representeras och presenteras i äventyr överlag har vi tagit hjälp av speltidningarna Sinkadus som gavs ut mellan 1983 - 1995 och Speltidningen Fenix som började ges ut 2004 och som nu är inne på sin sjätte årgång.

De som skrivit material till Sinkadus och Fenix är för det mesta anlitade av spelförlaget som de skriver för, eftersom materialet i tidningarna räknas som officiellt, det vill säga det ingår efter publikation i den officiella världsbilden för just det rollspelet. Ofta är dock inte äventyren livsviktiga för att kunna spela spelet.

Och här är utdraget om Nidskallran


OBS! INNEHÅLLER SPOLIERS!

Nidskallran är ett äventyr där antagonisterna utgörs dels av den vackra drottning Vidaspha, tvillingsystrarna som äter ett trastbo och skalden Morfudd, som är Vidhaspas oäkta dotter.

Äventyret börjar med att Vidhaspa klagar över att hon börjar bli gammal och ful. Hennes make skickar då ut en trast i världen för att hitta ett botemedel mot hennes åldrande, och hittar det när en trasthonas bo blir uppätet av två “argbiggor”, tvillingsystrar från byn Dunkalk. Dunkalk har en hemlighet, nämligen vattenkärlet Lifbrygga, som hindrar den som dricker ur det från att åldras, naturligtvis perfekt för drottning Vidhaspa.

Vidhaspa skickar sin oäkta dotter Morfudd för att hitta kärlet, och Morfudd kommer att ta hjälp av rollpersonerna för att få tag på det. Hon har försökt själv, men blev då infångad av byborna och hängd i ett träd. Trasten kom åter till hjälp, och hon kom loss, varvid hon uttalade en förbannelse över Dunkalk. Alla kvinnor förvandlades till djur och alla män tappade minnet.

Det här är ett ovanligt äventyr såtillvida att det finns många spelledarpersoner som är kvinnor. Det är dock talande att kvinnorna förvandlas till djur - de står närmare naturen enligt de flesta filosofer och vetenskapsmän som uttalat sig om kvinnans natur - medan männen förlorar minnet och därmed intellektet, det område vetenskapsmän och filosofer som Freud och Aristoteles stakat ut som typiskt manligt.

Eftersom äventyret är skrivet så att rollpersonerna skall vara på bybornas sida - det godas sida - så blir alltså Vidhaspa, Morfudd och “argbiggorna” representanter för ondskan. I det här fallet är det häxarketypen som återkommer i tre olika skepnader. Den sköna drottning Vidhaspa som förför med sin sexuella kraft och är rädd för att förlora den, dottern Morfudd, som jobbar med list och bedrägeri och de två “argbiggorna”, urtypen för de jobbiga och själviska kärringarna som handlar utan att förstå vad handlingen kommer att utmynna i.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, Fenix, ondska, kvinnoroller,

Hjältens resa

I dagarna - tja, nogräknat var det faktiskt igår - så damp det nya numret av Fenix ner i min brevlåda och med det ett av redaktören efterlängtat supplement, kan man väl kalla det. Tove och jag har diskuterat det ett par gånger och jag vet att hon verkligen ville få till det här (och Anders också naturligtvis) numret. Den eminente Christoffer Krämer har nämligen skrivit en lång och smaskig artikel om hjältens resa i Fenix 1/09, som dessutom åtföljs av en kortlek för äventyrskonstruktion i enlighet med myten.

Jag hade det stora nöjet att (med vissa avbrott för konventsbusiness) få lyssna till denne entertainer när han föreläste om just detta på Stockholms spelkonvent 2008. Jag tar lite cred. Han ville inte prata först, men jag övertalade honom med diverse smicker =).

I vilket fall som helst så tycker jag att artikeln är värd att uppmärksammas av två skäl. Det första skälet är för att det är en himla bra artikel med mycket matnyttig information, och dessutom, glöm inte - kortlek! Jag hade faktiskt tankar på att skriva något liknande men för vanliga Tarotkort. En av mina mindre kända hemligheter (hmm, kan man ha kända hemligheter?) är att jag samlar på just Tarotkort (och som en helt ovidkommande aside kan jag berätta att SF-bokhandeln hade Dave McKeans Vertigotarot inne strax efter jul. Gissa om den står i min bokhylla nu?) och att jag har haft otroligt mycket hjälp av dem när jag har konstruerat äventyr. För de som inte är lika benägna att samla Tarotkort och som dessutom inte vill hitta på egna system för att utnyttja dem - jag skulle iofs på rak arm kunna komma på ett par sätt att kombinera hjälteleken med Tarotleken - så är det här en alldeles utmärkt kortlek att konstruera äventyr utifrån. Jag är djupt impad av Krämers förmåga att koka ner mycket information på ett litet utrymme. Så KÖP FENIX. Det är en god investering.

Det andra skälet är - naturligtvis - för att artikeln och kortleken utgår ifrån en manlig världsbild. Det är inte så konstigt. Hjälterollen har förknippats med mannen under en mycket lång tidsperiod. Ronny Ambjörnsson skriver så här:

Och visst var det, med lite ansträngning, möjligt att identifiera en rad kvinnogestalter som visade mytiska drag av det slag som jag tillskrev de mytiska männen. Men det rörde sig nästan alltid om kvinnor som tycktes konstruerade efter en modell, hämtad från någon av de manliga hjältarna, en kvinnlig Tarzan, en kvinnlig James Bond. Efter hand kom jag att inse att den moderna västerlämdska mytologin, till skillnad från den antika, inte inbegrep någon kvinnlig hjälte

Det här måste såklart rättas till. Så det får bli ett kommande projekt. Konsten att konstruera kvinnliga hjältar...

Boken
Jag håller fortfarande på att skriva avsnittet om ondskan, men det är många äventyr som skall gås igenom och tittas på, så det tar ett tag att komma någonstans. Jag har dessutom börjat ifrågasätta lite runt mansbilden som byggs upp i rollspel, och skall med lite tur snart kunna fästa mina tankegångar på papper. Eller digitalt papper kanske? Hmm.

I vilket fall som helst har jag haft många givande samtal med Joakim och en annan vän runt sexualitet och hur sexualiteten avhandlas i rollspel. Det verkar som att det är helt beroende av vilken nivå av bekvämlighet som har uppnåtts med den egna sexuella identiteten i rollspelsgruppen. Kanske inte helt underligt, men det är vanligare att queer-personer har lite mindre stel inställning till hur relationer skall gå till, och hur de spelas och vävs in i spelsessionerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Fenix, Hjältens resa, Christoffer Krämer, kvinnor, Ronny Ambjörnsson,

Berättelser med större nyansering

Efter att ha harvat igenom ungefär 15 äventyr ur både Sinkadus och Fenix har jag dragit slutsatsen att 1. folk har ingen fantasi 2. fantasin är kraftigt beskuren av konventioner.

Det är klassiska rollspelsäventyr hela högen. Ondskan förkroppsligas ofta av en fysisk motståndare, en demon eller en elak gud av något slag. Ett eller två exempel vågar gå utanför det gänse sättet att gestalta äventyr på, men ofta utan att ändra mer än formen på äventyren. "Haha! Ni skall själva ställa er på ondskans sida! Nyskapande, eller hur?!" eller "Haha! Ni skall vara TVÅ grupper, som slåss MOT varandra!", och så tror man i sitt stilla sinne att det är grädden på moset, avant-garde. Fantastiskt.

Var finns de moraliska frågeställningarna? Hur många äventyrare stannar och funderar i banorna "vänta här nu... är det här verkligen rätt?". Hur många äventyr bygger på relationer? Inte många. Ofta handlar det om okomplicerade berättelser med föga djup, och målet är, som alltid, att få mer XP, eller guld eller helt enkelt att kicka butt. Inget av det är naturligtvis fel. Det finns få saker som kan vara så befriande som att kicka butt, men med tanke på hur omfattande rollspel kan vara, och vilka omåttligt tänjbara gränser spelformen har, så slår det mig som lätt tragiskt att det inte förekommer mer variation.

Varför inte befinna sig lite på kanten? Vilka äventyr man skriver har självklart med vilken målgrupp man riktar sig till, men varför inte utöka den en smula.

• Rykten börjar spridas om rollpersonerna och deras livsstil. (Det här kan man variera lite hur man vill...) Det sägs bland annat att de träffat världens alla gudar när de varit ute och rest. Sjuka människor börjar därför vallfärda till områden där de befinner sig och sätter käppar i hjulen för eventuella hemligheter de är ute på. Alternativt börjar det spridas rykten om deras kärleksliv. En grupp personer i så nära kontakt med varandra måste ju lida av en massa passioner? Tar de ut dessa passioner på varandra, månne?


• Rollpersonerna blir påminda om de offer de tvingats göra under sina karriärer som hoppetossor. Gamla vänner och bekanta från barndomen uppvisar stabilitet och stora familjer. Hur ställer sig rollpersonerna till det här? Känner de av sin dödlighet? Finns det något de ångrar med sina liv?>

Det finns massor med intressanta vinklingar att klippa in här. Inte minst den moraliska frågan som jag ställde tidigare i inlägget. Hur kan rollpersonerna vara så säkra på att det de gör, och hur de beter sig, är rätt? Vad händer när alla de individer de slaktat i sina äventyr hämnas? Vad händer när rollpersonerna åldrats och är på väg att dö? Hur ser deras samveten ut då? Och vem löser dem från deras synder?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, moraliska frågeställningar, etik, äventyrsformer, äventyr, Sinkadus, Fenix

Språk

Jag kom på mig med att formulera en blogpost på vägen från hemmets trygga vrå till den minst lika trygga arbetsvrån, men jag har glömt stora delar av innehållet nu när jag äntligen sitter på transportationsmedlet som skall ta mig från punkt A till punkt B.

Till stora delar handade det om språk och hur vi använder språk för att kommunicera våra tankar, främst då i regeltexter. Grundtanken med regeltexter måste ju vara att vi vill att andra människor, förmodligen inom en viss målgrupp, skall förstå vad det står i texterna och hur man sedemera applicerar dem på rollspelet man spelar.

I mitt researcharbete har jag lokaliserat Sorcery* som jag fått rekommenderat mig av ett antal personer. Jag har också fått modulen** Sex & Sorcery*** rekommenderad mig, för att den enligt uppgift tar upp genus och sex i rollspel på ett bra sätt. Det jag hittat på egen hand är Book of Erotic Fantasy**** som snarare framhållits som ett dåligt exempel på hur man skall hantera sex och genusfrågor i rollspel.

Av någon underlig anledning så har jag efter genomskumning (jag vill inte påstå att jag har läst bägge böckerna jättenoga från pärm till pärm) kommit fram till precis motsatt åsikt. Sex & Sorcery låser in både spelare och rollpersoner i roller, medan Book of Erotic Fantasy håller sig avsevärt mer öppen än så.

Men språk. Jag kan inte säga att det är en dans på rosor att läsa vare sig Sorcery eller Sex & Sorcery. I många fall pratar författaren om abstrakta begrepp, och jag har svårt att hålla isär hans prat om det som pågår på en metanivå***** och det som händer i spelet. Det är möjligt att jag är outbildad och dum i huvudet, men eftersom jag inte har några som helst problem med de flesta andra engelska texter, inte ens de akademiska avhandlingar om spel jag läser, så drar jag slutsatsen att författaren i fråga antingen 1. skriver som en kratta, 2. inte har mig som målgrupp. Notera att jag just här bara pratar om språket, inte innehållet i böckerna.

För mig är det alltid viktigt att veta vem jag pratar med när jag skriver. Just nu pratar jag faktiskt högt för mig själv, eftersom jag inte vet vem som läser det här. Den här texten är alltså en punktmarkering i mina tankar runt rollspel.

Boken
Just nu håller jag på med en genomgång av 15 nummer av den gamla speltidningen Sinkadus och är inom kort klar med det. Jag tittar på antagonisterna i de publicerade äventyren och hur de representeras, både kroppsligen och själsligen och det blir också en kort flukt på hur många (om några) av de spelledarpersoner som beskrivs i äventyren som är kvinnor.

Efter det skall jag kolla på den lite nyare tidningen Fenix, där jag går igenom 18 nummer, årgång 1, 3 och 4. Femman skippar jag av den enkla anledningen att vi själva har bidragit med ett äventyr som utspelar sig på Gustav III:s hov, och som blandar in rykten om kungens homosexualitet. Det skrevs i samband med Stockholm Pride, som var den första Prideparaden för min del. En stark upplevelse, faktiskt. Det är svårt att sätta sig in i hur utstött man blir om man är queer, men glädjen över att få visa det är så otroligt stark att det måste vara rätt jobbigt att tvingas dölja det resten av året.
____________________________________
* Ron Edwards - Sorcerer 2000
** En modul är ett häfte eller en bok vars innehåll består av tillägg till världsbild eller regler .
*** Ron Edwards - Sex & Sorcery
**** Gwendolyn Kestrel, Duncan Scott - Book of Erotic Fantasy
***** Metaspel är lite enkelt uttryckt att använda kunskap som ligger utanför spelets gränser för att lösa problem i spelet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Språk, rollspel, Sex & Sorcery, Sorcery, Book of Erotic Fantasy, Sinkadus, Fenix