Förtroende

En stor del av mitt arbete för att förändra hur män och gamers ser på kvinnor i spel handlar om egenintresse.

Jag har personligen ett stort intresse av att de rollspel jag spelar, de äventyr jag köper och det tilltal jag möts av på forum och i samband med konvent präglas av samma respekt som jag känner för mina meddebattörer och medkonventare.

En stor del av problematiken omkring rollspel ligger just i tilltalet. Att konstant bemötas av en objektifierad syn på kvinnan där kvinnan beskrivs inte utifrån hennes egenskaper som äventyrare eller yrkesverksam eller vad hon nu kan vara i äventyret/ rollspelet, utan ifrån hur hennes fysiska företräden tar sig ut är inte bara tröttsamt, det är även hårt avtändande.

Jag skall göra ett litet experiment med er.

I fjärran ser ni en enorm bentron som bärs fram av tusentals odöda. Tronen kröns av en ståtlig mansvarelse, med en bister uppsyn. Mansvarelsen är lika vacker som han är fruktansvärd, med isblå hud, långt svart hår och gnistrande ögon. Han är nästintill naken, endast iklädd en skugglik särk av svarta själar som fjättrats till hans hud, vilket effektivt avslöjar hans manliga former. Hans rörelser är förföriska och svävande, som om han inte alls berörs av tyngdkraften.

Upp med handen. Hur många har läst en sådan text om en man? (förutom den här då?)

Hur många har läst den om en kvinna?

Nåväl, det är ett experiment. Det kan ju slå fel. I vilket fall som helst är det tröttsamt att alltid läsa om sitt eget kön som objekt, som ögongodis och som tämligen värdelöst. Det är nämligen också så att många av de kvinnor som förekommer - om de alls förekommer - är rätt viljelösa objekt. Det avspeglar sig till och med i konventsäventyr där kvinnan oftast skrivs som en passiv och söt liten pryl om hon överhuvudtaget finns med. Alternativet är mannen med bröst. Butchkvinnan som är så tuff att till och med småspik studsar av henne.

Språket rutar in oss inom ramar där vi inte nödvändigtvis vill eller förtjänar att vara. Tänk på hur du skriver ditt äventyr. Byt ut "han" mot "hon" och se om det fortfarande funkar. Byt ut "hon" mot "han" och se om det fortfarande funkar.

Det här är en vädjan. Sluta göra oss till objekt, passiva varelser eller pseudomän. Respektera oss.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, kvinnoroller, kvinnosyn

Porträtt av en mördare

Det här är ett utdrag ur Sidentrosor som handlar om ett Fenixäventyr.

Det stora äventyret i Fenix nr 2/07 heter Porträtt av en mördare och är ett äventyr till spelet Noir. I Noir ingår det som titeln antyder en tydlig anspelning på film noir, en typ av film som använde sig mycket utav fruktan, misstro och förtvivlan. I film noir-begreppet ingick också en syn på kvinnan som en vacker, men promiskuös, omoralisk, förförisk och manipulativ varelse. Man skulle därför kunna påstå att en tolkning av äventyret till ett sådant rollspel redan från början är snedvridet till kvinnans nackdel. Samtidigt är det egentligen inget som påverkar i någon större grad, eftersom det inom fantasygenren (och de flesta rollspelsgenres) ingår stereotyper runt kvinnan som ser likadana ut, om än inte lika uttalat redan från början. Jag vill framhålla att Noirs författare varit ärligare i sitt uppsåt än andra rollspelsförfattare, då de tydligt markerat vad rollspelet handlar om redan från början. Det gör dock inte Porträtt av en mördare till ett mindre problematiskt äventyr. Offret som det berättas om i äventyret är en kvinna, och hon har blivit mördad på grund av att hon ägnade sig åt utpressning mot Leonas Maksimov, som är homosexuell. I äventyret finns det sju personer beskrivna och två arketyper (polis och manliga prostituerade livvakter), varav tre är kvinnor (medräknat mordoffret).

Två av kvinnorna - mordoffret och en student - beskrivs som känslokalla i sina värv, personer som har flera lager av personlighet, men aldrig låter de olika lagren komma i kontakt med varanda. Mordoffret bedriver utpressning för att hon inte vill arbeta, och studenten drivs av nyfikenhet som gör henne kallsinnig och oempatisk. Kontrasten är polisinspektören som undersöker mordet, som är en rättskaffens “god” person. I rättvisans namn är de manliga rollerna nästan lika platta, men de har å andra sidan längre beskrivningar, och ofta något drag som gör dem mänskliga i högre grad.
I äventyret ingår som sagt en utpressningshistoria. I Noir bestraffas homosexualitet och huvudpersonen som allt kretsar omkring är homosexuell.

Homosexuella känslor “botas” genom hård terapi i Imperiet, och sodomi är straffbart med böter eller fängelse. Staten slår hårt ner på alla former av beteende som anses avvikande.

Det som bekymrar mig mest i beskrivningen av de manliga prostituerade är den självklara kopplingen till smärta.

I Kiril Boskos stall av manliga prostituerade på Hotell Kärlek finns ett tiotal som inte bara tar emot smärta, utan också delar ut den. [...] Livvakterna är slanka och har tajta byxor. De uppknäppta skjortorna visar vältränade kroppar. [...] Eftersom deras vardag är fylld av smärta och förnedring brukar de ta chansen att hämnas rejält på världen, och anfaller skrikande och skrattande. Flera av dem är beroende av droger och är antingen höga eller påverkade av abstinens. De är farliga motståndare eftersom de inte anser sig ha något att förlora.

Av texten framträder en bild av manlig homosexualitet som förnedrande, smärtsam och våldsam, och förstärker stereotypen av bögen som något avvikande och sjukt.

Det är synd, med tanke på att det finns många hbt-personer som spelar rollspel, att mötet med sin egen sexuella läggning, eller för den delen avvikande sexuella läggningar, ser ut på det här viset. Signalerna är ganska tydliga. Om du tycker om sex med killar och är kille själv så tycker du också om BDSM. Förresten är det sjukt att ha sex med en samkönad person. I alla fall i Sandukar.

Jag reagerade stenhårt på det här när jag läste äventyret.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Noir, rollspel, homosexualitet, Fenix

"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på djavulskattungen.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?

Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans

SvD om nätrollspel

SvD överraskar allt som oftast med både bra och informativa artiklar. Den här serien är inget undantag.

Förvisso handlar det om datorspel, men jag tycker ändå att det är spännande att se att SvD lyfter fram kvinnor som spelar.

Del 1

Kvinnor utgör närmare hälften av dem som spelar digitala spel i Sverige och USA – åtminstone är detta vad spelindustrin hävdar. Men kvinnors spelande har inte gjort något större ­avtryck i samhället. Den allmänna bild som sprids i reklam och musikvideor är tvärtom att kvinnan står utanför, att hon är en ickespelare. Så är det till exempel i en episod av South Park, som Charlotte Hagström och Jessica Enevold tar upp i en av sina forskningsartiklar.

– Sanningen är den att det finns väldigt många spelande mammor. Men flera av dem vi har träffat säger att de inte känner någon annan som spelar, säger Charlotte Hagström.

En fråga som ställs i projektet Gaming moms är alltså: Vad händer när kvinnor gör något som går utanför den traditionella modersrollen?

Ett annat syfte med projektet är att nyansera synen på spelande. Hittills har de flesta forskningsstudier fokuserat på hur spel ­påverkar yngre. Antingen har man tittat på våldseffekter eller på ­inlärningseffekter.

Del 2

I tonåren köpte Monika Nilimaa en egen dator och började spela rollspel. Hon tyckte att det var som att bli inkastad i en bok och upptäcka en hel värld. Innan dess hade hon läst många fantasy-romaner. En av hennes favoriter var Elizabeth Moons trilogi om Paksenarrion, där huvudpersonen är en ung kvinna som tar värvning som legosoldat.

– Det tyckte jag var roligt, att även kvinnor kunde vara ute på äventyr, säger Monika och låter förtjust.

– Det är något jag verkligen saknar, tillägger hon i allvarligare ton. Ofta finns det inga kvinnliga huvudpersoner, så man kan inte välja att vara kvinna. Det är viktigt att kunna välja det om man ska kunna leva sig in i spelen.

Detta är en av hennes stridsfrågor. När tillverkare enbart har manliga spelkaraktärer stängs de kvinnliga spelarna ute.

– Man har roligt på ett annat sätt om man kan låtsas att man är en av karaktärerna, och jag vill ju välja att vara tjej, precis som killarna väljer att vara någon tuff kille.

Del 3

I USA, där hemmamammorna är fler än i Sverige, vinner onlinespelen terräng. Många mammor har upptäckt att rollspel på internet är en perfekt kvällsaktivitet för den som vill träffa andra vuxna och ändå vara tillgänglig för barnen om de skulle vakna.

Det berättar 27-åriga Lina Eklund, som doktorerar på världens populäraste nätrollspel, World of Warcraft. Samtidigt påpekar hon att kvinnor är en bortglömd grupp i spelvärlden. Speltillverkarna riktar sig i första hand till män.

– Och mammor är den mest bortglömda gruppen av alla. När speltillverkare talar om kvinnor menar de oftast yngre tjejer, alltså barn snarare än vuxna. Dessutom anses datorspel vara så manligt att många kvinnor, både mammor och andra, tror att det inte är något för dem. Och så provar de inte ens, konstaterar 27-åriga Lina, som själv är uppvuxen med digitala spel.

Gay Pride i World of Warcraft

Läste just på Kotaku om Gay Pride i WoW. Härligt och värt att dela med sig av!

Ju mer aktioner desto bättre.

Semesterstängt 22/6 - 1/8

Det är högst osannolikt att jag kommr att skriva i bloggen under sommaren.

Därav semesterstängt. Skål och gutår. Nu flaxar fjärilshelvetet runt på Haga igen.

DN har hittat slash-fiction

DN skriver idag om slash-fiction, dvs fans som skriver om sina påhittade hjältar, ofta i homoerotiska sammanhang.

Genren är något jag har känt till lika länge som jag har känt till internet, och jag har läst en hel del av både fan- och slash-fiction i samband med mitt stora Star Trek-intresse (jag var förvisso mest körd på Janeway och vad han nu hette... erh... Pinsamt, nåväl) så det är kul att subgenren blir uppmärksammad av DN. Fan-fiction i all ära, men som slash-fictionskribenterna själva säger i artikeln så ligger det något i tanken att ett jämlikt förhållande bara går att uppnå mellan två homosexuella män. Är det homosexuella kvinnor är de redan i underläge bara i egenskap av sitt kön.

Den som aldrig hört talas om fenomenet blir kanske lika förvånad som T’Aerwynd. Varför i hela fridens namn får kvinnliga fans för sig att läsa och skriva snuskiga noveller om ”Star trek”-hjältarna? Eller om Harry Potter och hans ärkefiende Draco Malfoy? Eller hobbitarna Sam och Frodo i ”Sagan om ringen”?

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män – något annat än de machokarlar, actionhjältar och tuffa rymdfarare som syntes på tv. I den uppdiktade kärleksrelationen till Spock mjuknade den stenhårde kapten Kirk.

I dag – när tv kryllar av velourmän och var och varannan tv-serie innehåller homosexuella karaktärer – finns det fortfarande ett behov av slash? Uppenbarligen. Slashproduktionen har knappast minskat. Däremot har genren utvecklats och blivit svårare att definiera.

Det kanske är därför det är tillåtet i nyare spel att utforska lesbiska förhållanden, medan det fortfarande är mer eller mindre förbjudet att prata homosexualitet. Om man inte tänker på Rockstars GTA förstås, där "The Ballad of Gay Tony" enligt uppgift är på gång. Frågan är dock om det handlar om att vilja upplysa eller bara om Rockstars jakt på kontroverser.

Läs även andra bloggares åsikter om Slash, homosexualitet, DN