Det stora äventyret i Fenix nr 2/07 heter Porträtt av en mördare och är ett äventyr till spelet Noir. I Noir ingår det som titeln antyder en tydlig anspelning på film noir, en typ av film som använde sig mycket utav fruktan, misstro och förtvivlan. I film noir-begreppet ingick också en syn på kvinnan som en vacker, men promiskuös, omoralisk, förförisk och manipulativ varelse. Man skulle därför kunna påstå att en tolkning av äventyret till ett sådant rollspel redan från början är snedvridet till kvinnans nackdel. Samtidigt är det egentligen inget som påverkar i någon större grad, eftersom det inom fantasygenren (och de flesta rollspelsgenres) ingår stereotyper runt kvinnan som ser likadana ut, om än inte lika uttalat redan från början. Jag vill framhålla att Noirs författare varit ärligare i sitt uppsåt än andra rollspelsförfattare, då de tydligt markerat vad rollspelet handlar om redan från början. Det gör dock inte Porträtt av en mördare till ett mindre problematiskt äventyr. Offret som det berättas om i äventyret är en kvinna, och hon har blivit mördad på grund av att hon ägnade sig åt utpressning mot Leonas Maksimov, som är homosexuell. I äventyret finns det sju personer beskrivna och två arketyper (polis och manliga prostituerade livvakter), varav tre är kvinnor (medräknat mordoffret).
Två av kvinnorna - mordoffret och en student - beskrivs som känslokalla i sina värv, personer som har flera lager av personlighet, men aldrig låter de olika lagren komma i kontakt med varanda. Mordoffret bedriver utpressning för att hon inte vill arbeta, och studenten drivs av nyfikenhet som gör henne kallsinnig och oempatisk. Kontrasten är polisinspektören som undersöker mordet, som är en rättskaffens “god” person. I rättvisans namn är de manliga rollerna nästan lika platta, men de har å andra sidan längre beskrivningar, och ofta något drag som gör dem mänskliga i högre grad.
I äventyret ingår som sagt en utpressningshistoria. I Noir bestraffas homosexualitet och huvudpersonen som allt kretsar omkring är homosexuell.
Homosexuella känslor “botas” genom hård terapi i Imperiet, och sodomi är straffbart med böter eller fängelse. Staten slår hårt ner på alla former av beteende som anses avvikande.
Det som bekymrar mig mest i beskrivningen av de manliga prostituerade är den självklara kopplingen till smärta.
I Kiril Boskos stall av manliga prostituerade på Hotell Kärlek finns ett tiotal som inte bara tar emot smärta, utan också delar ut den. [...] Livvakterna är slanka och har tajta byxor. De uppknäppta skjortorna visar vältränade kroppar. [...] Eftersom deras vardag är fylld av smärta och förnedring brukar de ta chansen att hämnas rejält på världen, och anfaller skrikande och skrattande. Flera av dem är beroende av droger och är antingen höga eller påverkade av abstinens. De är farliga motståndare eftersom de inte anser sig ha något att förlora.
Av texten framträder en bild av manlig homosexualitet som förnedrande, smärtsam och våldsam, och förstärker stereotypen av bögen som något avvikande och sjukt.
Det är synd, med tanke på att det finns många hbt-personer som spelar rollspel, att mötet med sin egen sexuella läggning, eller för den delen avvikande sexuella läggningar, ser ut på det här viset. Signalerna är ganska tydliga. Om du tycker om sex med killar och är kille själv så tycker du också om BDSM. Förresten är det sjukt att ha sex med en samkönad person. I alla fall i Sandukar.
Jag reagerade stenhårt på det här när jag läste äventyret.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Noir, rollspel, homosexualitet, Fenix
Jag har inte skrivit berättelsen i fråga, men har godkänt publiceringen av den.
SvaraRaderaKopplingen till smärta är då stallet av prostituerade inte är ett humant ställe. Bosko är ingen omtänksam individ. Att det är män i stallet är underordnat i sammanhanget. Men du har helt rätt i att ur Statens ögon är avvikande sex något som bestraffas och som kan botas. Men Staten i Noir anser samma sak om många olika aktiviteter och bör ses som en dömande "ond" kraft som verkar som motståndare till Noirs verkliga (anti-)hjältar - berättelsernas huvudpersoner ("rollpersoner" i andra rollspel).
Hela Noir som spel genomsyras av detta spel mellan rollerna - hur individer bekämpar systemet (och inte sällan misslyckas). Den som tycker att Statens värderingar är något att hylla i Sverige anno 2009 står nog rätt ensam - hoppas jag iaf!
-Marco
Jag har i analysen utgått ifrån enbart texten i äventyret, och hur homosexuella framställs i den texten. Bilden jag får är rätt skev, Stat eller ingen Stat. Och det är egentligen inte rollspelet i sig som är problematiskt. Noir är vad det är och utger sig inte för att vara något annat.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaGivetvis kan man analysera ett brottstycke ur en kontext, men jag anser att analysen då ofta blir skev. Och sålunda irrelevant. Man missar skogen för träden. Jag skulle föredra mer kontext och mindre brottstycken i analysen - då tycker iaf jag att det blir intressantare att diskutera och bemöta.
SvaraRadera*nu utan stavfel*
Analysen hör hemma i ett större sammanhang, där jag har tittat på hur äventyr är uppbyggda i största allmänhet, hur man ser på kvinnor, minoriteter osv, så det är inte helt sant att det saknar ett sammanhang.
SvaraRaderaFörst vill jag bara säga: Vilken trevlig blogg! Vad fånigt att jag inte upptäckt den förrän nu.
SvaraRaderaJag tror att din analys av Noir-äventyret lätt kan missförstås som moralpanik i klassisk Allan Rubin-anda (så råkade jag tolka det i alla fall när jag läste det först). Rollspel har ju beskyllts för både det ena och det andra under årens lopp. Men efter att ha läst igenom det du skriver en gång till och sedan klickat runt bland andra inlägg du har här på bloggen så ändrade jag uppfattning. Nu förstår jag vad du syftar på. Och jag håller med dig till 100%. Det är utifrån det större sammanhanget du skriver, det är ju det större sammanhanget som är det viktiga.
Jag råkade springa på nånting som du skrev i ett av de tidigare inläggen som är väldigt slående:
"I en spelform där enbart fantasin sätter gränser, sätter fantasin förvånansvärt ofta gränserna vid vad upphovspersonerna kan tänka sig vilja spela, och vad de kan tänkas vilja uppleva."
Ovanstående citat är nästan ordagrant en kopia av vad min (totalt rollspelsointresserade) flickvän sa efter att ha bevittnat GothCon för första gången i sitt liv. Och hon (och du) har ju rätt. Om nu rollspel är en så oerhört fri, fantasifull och kreativ hobby, varför ser nästan alla spel likadana ut? Varför är rollspelshobbyn en av de hobbys som reproducerar de klassiska stereotyperna allra flitigast?
Moralpaniker är nog det minsta jag är. Snarare är jag kritiskt granskande.
SvaraRaderaJag tror att rollspelshobbyn är såpass stereotyp som den är på grund av att rollspel är en av de domäner där män verkligen kan uppfylla alla krav de har på sig. Som man har man en ganska snäv roll att hålla sig inom, och ofta är förväntningarna på männen är i vissa sammanhang oerhört höga.
I rollspel kan du 1. Försörja en hel by 2. få vilka kvinnor du vill ha 3. döda draken 4. rädda världen 5. leka 6. vara ett stentufft muskelberg osv, allt utan några som helst krav på ansvar och utan konsekvenser.
Jag skall utveckla just synen på mannen lite tydligare i boken, men jag har inte kommit hela vägen riktigt än.
Jag ser fram emot den färdiga boken.
SvaraRadera