"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på djavulskattungen.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?

Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans

SvD om nätrollspel

SvD överraskar allt som oftast med både bra och informativa artiklar. Den här serien är inget undantag.

Förvisso handlar det om datorspel, men jag tycker ändå att det är spännande att se att SvD lyfter fram kvinnor som spelar.

Del 1

Kvinnor utgör närmare hälften av dem som spelar digitala spel i Sverige och USA – åtminstone är detta vad spelindustrin hävdar. Men kvinnors spelande har inte gjort något större ­avtryck i samhället. Den allmänna bild som sprids i reklam och musikvideor är tvärtom att kvinnan står utanför, att hon är en ickespelare. Så är det till exempel i en episod av South Park, som Charlotte Hagström och Jessica Enevold tar upp i en av sina forskningsartiklar.

– Sanningen är den att det finns väldigt många spelande mammor. Men flera av dem vi har träffat säger att de inte känner någon annan som spelar, säger Charlotte Hagström.

En fråga som ställs i projektet Gaming moms är alltså: Vad händer när kvinnor gör något som går utanför den traditionella modersrollen?

Ett annat syfte med projektet är att nyansera synen på spelande. Hittills har de flesta forskningsstudier fokuserat på hur spel ­påverkar yngre. Antingen har man tittat på våldseffekter eller på ­inlärningseffekter.

Del 2

I tonåren köpte Monika Nilimaa en egen dator och började spela rollspel. Hon tyckte att det var som att bli inkastad i en bok och upptäcka en hel värld. Innan dess hade hon läst många fantasy-romaner. En av hennes favoriter var Elizabeth Moons trilogi om Paksenarrion, där huvudpersonen är en ung kvinna som tar värvning som legosoldat.

– Det tyckte jag var roligt, att även kvinnor kunde vara ute på äventyr, säger Monika och låter förtjust.

– Det är något jag verkligen saknar, tillägger hon i allvarligare ton. Ofta finns det inga kvinnliga huvudpersoner, så man kan inte välja att vara kvinna. Det är viktigt att kunna välja det om man ska kunna leva sig in i spelen.

Detta är en av hennes stridsfrågor. När tillverkare enbart har manliga spelkaraktärer stängs de kvinnliga spelarna ute.

– Man har roligt på ett annat sätt om man kan låtsas att man är en av karaktärerna, och jag vill ju välja att vara tjej, precis som killarna väljer att vara någon tuff kille.

Del 3

I USA, där hemmamammorna är fler än i Sverige, vinner onlinespelen terräng. Många mammor har upptäckt att rollspel på internet är en perfekt kvällsaktivitet för den som vill träffa andra vuxna och ändå vara tillgänglig för barnen om de skulle vakna.

Det berättar 27-åriga Lina Eklund, som doktorerar på världens populäraste nätrollspel, World of Warcraft. Samtidigt påpekar hon att kvinnor är en bortglömd grupp i spelvärlden. Speltillverkarna riktar sig i första hand till män.

– Och mammor är den mest bortglömda gruppen av alla. När speltillverkare talar om kvinnor menar de oftast yngre tjejer, alltså barn snarare än vuxna. Dessutom anses datorspel vara så manligt att många kvinnor, både mammor och andra, tror att det inte är något för dem. Och så provar de inte ens, konstaterar 27-åriga Lina, som själv är uppvuxen med digitala spel.

Gay Pride i World of Warcraft

Läste just på Kotaku om Gay Pride i WoW. Härligt och värt att dela med sig av!

Ju mer aktioner desto bättre.

Semesterstängt 22/6 - 1/8

Det är högst osannolikt att jag kommr att skriva i bloggen under sommaren.

Därav semesterstängt. Skål och gutår. Nu flaxar fjärilshelvetet runt på Haga igen.

DN har hittat slash-fiction

DN skriver idag om slash-fiction, dvs fans som skriver om sina påhittade hjältar, ofta i homoerotiska sammanhang.

Genren är något jag har känt till lika länge som jag har känt till internet, och jag har läst en hel del av både fan- och slash-fiction i samband med mitt stora Star Trek-intresse (jag var förvisso mest körd på Janeway och vad han nu hette... erh... Pinsamt, nåväl) så det är kul att subgenren blir uppmärksammad av DN. Fan-fiction i all ära, men som slash-fictionskribenterna själva säger i artikeln så ligger det något i tanken att ett jämlikt förhållande bara går att uppnå mellan två homosexuella män. Är det homosexuella kvinnor är de redan i underläge bara i egenskap av sitt kön.

Den som aldrig hört talas om fenomenet blir kanske lika förvånad som T’Aerwynd. Varför i hela fridens namn får kvinnliga fans för sig att läsa och skriva snuskiga noveller om ”Star trek”-hjältarna? Eller om Harry Potter och hans ärkefiende Draco Malfoy? Eller hobbitarna Sam och Frodo i ”Sagan om ringen”?

Svaren är flera. Dels säger ­slasharna att de går i gång sexuellt på tanken om två män ihop, på ungefär samma sätt som en del hetero­sexuella män tänder på lesbiskt sex. Dels handlar det om en längtan efter jämlika relationer, vilket många av slasharna tycker enklare uppnås mellan två män än mellan en kvinna och en man. När genren uppstod på sjuttiotalet drömde de slashskrivande kvinnorna också om känslosammare män – något annat än de machokarlar, actionhjältar och tuffa rymdfarare som syntes på tv. I den uppdiktade kärleksrelationen till Spock mjuknade den stenhårde kapten Kirk.

I dag – när tv kryllar av velourmän och var och varannan tv-serie innehåller homosexuella karaktärer – finns det fortfarande ett behov av slash? Uppenbarligen. Slashproduktionen har knappast minskat. Däremot har genren utvecklats och blivit svårare att definiera.

Det kanske är därför det är tillåtet i nyare spel att utforska lesbiska förhållanden, medan det fortfarande är mer eller mindre förbjudet att prata homosexualitet. Om man inte tänker på Rockstars GTA förstås, där "The Ballad of Gay Tony" enligt uppgift är på gång. Frågan är dock om det handlar om att vilja upplysa eller bara om Rockstars jakt på kontroverser.

Läs även andra bloggares åsikter om Slash, homosexualitet, DN

I huvudet på en speldesigner

Det här är en quicktime movie av min Keynote-presentation på Futuregames Academys inspirationskväll för tjejer på RMI Berghs, där jag också arbetar med jämna mellanrum som lärare i speldesign och lite annat.

Hoppas ni tycker den här är kul...



EDIT: Tyvärr blev ljudet helt bängt på vägen, så det stämmer inte så bra... Men jag skall försöka fixa och uppdatera. Det händer i uploaden.

Förklaring till varje slide:
1. Titeln i huvudet på en speldesigner gav mig mycket huvudbry. Hur skulle jag förklara vad som finns i mitt huvud. Utan att publiken flydde i panik?

2. Så vad innehåller min hjärna?

3. Det fanns tre spår att välja mellan. Antingen kunde jag berätta om min passion, dvs min enorma lust att berätta en historia. Men det hade kanske blivit lite fel, eftersom jag lika gärna hade kunnat bli författare, eller filmregissör, fotograf eller serietecknare. Jag hade också kunnat prata om mitt yrkesliv som sträcker sig över nästan tio år, men så egocentrerad är jag inte. Eller så hade jag kunnat prata verktyg. Men då hade det krävts flera timmar.

4. En speldesigner, har jag kommit fram till genom att ha arbetat som just det på fem olika ställen, har det här gemensamt: Konceptande, analys, dokumentation, test och tweak. Det är vad jag gör oavsett vart jag jobbar.

5. Hur började det då? -73 föddes jag. I mitten på 80-talet fick jag mitt livs första chock, rollspelet Chock. Det förändrade mitt liv. Jag kom också i kontakt med C64 och satt och gjorde fåniga berättelser och spel på den. Det här följde sedan med mig resten av min uppväxt, särskilt rollspelen.

-93 började jag på Hellidens folkhögskola som silversmed. En fantastisk utbildning som ändrade hur jag såg på livet.

-95 var det dags för Industridesignprogrammet i Lund. Starkast intryck därifrån var brukartänket, målgruppstänket.

6. -00 började jag på Picofun som var den roligaste arbetsplats jag någonsin har haft. Ideerna bara sprutade och så begåvade människor har jag aldrig jobbat med sedan dess (möjligtvis undantaget min nuvarande arbetsgivare). De slog dock igen (vi jobbade med mobilspel, och vi var för tidigt ute).

-02 började jag på UDS där jag lärde mig en hel del, bland annat att man inte skall förhandla bort sin övertid.

-04 flyttade jag till Finland och jobbade på Sulake i 2 år med spelet Habbo Islands. Det släpptes aldrig pga att vi tog bort multiplayerfunktionaliteten. Galet men sant. Mitt team fullkomligt hatade mig, dels för att jag inte kunde programmera och dels för, tja, ingen aning, för att jag drack varma koppen kanske. Tack gode gud för Tuukka, Petteri, Satu och Hannele.

7. -06 var jag tillbaka i Sverige på Terraplay där jag jobbade som content manager. Skyfflade spel från ett hörn till ett annat. Det var inte den mest stimulerande arbetsplatsen, men mina arbetskamrater var trevliga.

-07 började jag på Avalanche Studios, jag har jobbat både på ett projekt som jag inte får prata om och lite på Just Cause 2, där jag satt med världsdesign.

-09 (eller snarare december -08) blev vi varslade på Avalanche och jag var en av dem som fick gå. Två dagar efter varslet hade jag blivit kontaktad av min nya arbetsgivare och arbetar numera på Movinto Fun AB med Body Bug®

8. En typisk dag innehåller något eller allt av de element som jag har listat i den sliden.

9... och det är min hjärna på speldesign

10. Avslut med en shameless plug för utbildningen som jag faktiskt har hjälpt till att spåna runt i inledningsskedet och dessutom undervisat på vid ett par tillfällen.

Intressant?

Andra bloggare om:
spelbranschen, speldesign, futuregames, Avalanche, Sulake

BioWare och varför det är roligare att vara lesbisk

På GayGamer.net läser jag idag att BioWare har haft ett HBT-debacle på sitt forum. Det rör sig om en diskussion om HBT-diskriminering på BioWares KOTOR-forum.

Tydligen har tråden med temat stängts av en moderator med motivationen att termerna inte existerar i Star Wars universat. Det är rätt intressant. Att termerna inte existerar, betyder det att homosexuella, bisexuella och transsexuella har suddats bort från en hel värld?*

Inte enligt GayGamer. I Knights of the Old Republic förekommer det en kvinnlig lesbisk jedi vars död eller överlevnad har betydelse för hur spelet utveckas efterhand, så lesbiska kvinnor är i alla fall tillåtna. Det finns en del på forumet, och på relaterade bloggar, som frågar sig varför det bara finns lesbiska kvinnor i spel, och hur man blir bemött av omvärlden i spelen om man erkänner att man är gay.**

Jag har ett jättebra svar på den frågan. Lesbiska kvinnor är sexiga för straighta män. Kanske inte för samtliga straighta män, men många män jag har pratat med tycker att det är sexigt med kvinnor som har sex, eller att föreställa sig två kvinnor som har sex...

... på precis samma sätt som många tjejer jag har pratat med (och för den delen läst om) tycker om att föreställa sig två män som har sex med varandra, eller två män som har ett förhållande. Go figure.

För kvinnorna handlar det (ofta) om att ett förhållande mellan två jämlikar som står högre upp på statusskalan är sexigt. Det finns mängder av fan fic som är skrivet av unga kvinnor om Spock och Kirk till exempel.

Anledningen - och slutklämmen - blir som alltid att det är grabbar som gör spelen (som vanligt med betoning på att "grabbar" lever upp till omöjliga mansideal genom spelen) och att tjejer som har sex med varandra kan vara lite sexigt. Alltså petar lämplig speldesigner/ storyförfattare in lite lesbisk action och tror att det för den delen är ett "HBT-korrekt" spel. Utan att tänka på att det finns minst lika många bögar därute.

Den här debatten eller vad man nu skall kalla det gör mig lite deprimerad. För på precis samma sätt som kvinnor inte "finns" i spel, "finns" heller inte homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet i spel.

I asked BioWare if other posts concerning race, gender, religion or heritage had been shut down because their terminology was not literal Star Wars cannon, and pointed out the numerous other threads that used non-Star Wars terminology (as it would be impossible to do otherwise unless the forums are strictly for Role Playing, which they are not). I also pointed out the PR snafus suffered by Blizzard and Microsoft for similar incursions against GLBT visibility, and that while it's a very, very, very difficult line to walk from a community management perspective, it's equally very, very, very important not to appear to suppress GLBT gamers' voices.

In fact, it's those same protective urges to "keep it clean" that help create a safe haven for anti-GLBT hate speech in the gaming community. Visibility is the key to making intolerance socially unacceptable.
- GayGamer.net

Och spel skall ändå vara ett medium med tusen möjligheter. Varför kör spelutveckarna fast i att inte bara skala bort det de tycker är obehagligt personligen, men även i att förstärka ohälsosamma och framförallt helt orealistiska mansbilder?

I en sådan situation syns inte möjligheterna längre, utan bara omöjligheterna. Och spelföretagen, spelförlagen och spelutvecklarna stöttar den attityden.

___________________
* Enligt GamePolitics har en ny tråd med samma tema öppnats på forumet.
** Jag frågar mig om artikeln på All About the Game egentligen hade behövt handla om BARA tjejer, på precis samma sätt som jag frågar mig varför bilderna som skall illustrera homosexualitet enbart är på kvinnor?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om mansroller, homosexualitet, spelbranschen, speldesign, BioWare