tisdag 3 mars 2009

Tjejer spelar inte rollspel

Något som ofta hörs på konvent och även av rollspelande vänner och bekanta är att det är synd att det inte är fler tjejer som vill spela rollspel.

Att det är män som förlägger, tillverkar och skriver rollspelsprodukter påverkar naturligtvis produkterna och deras innehåll. ASF-gänget, som 2005 gav ut sin friformsbok ”Från Atlantis till Blekinge” säger så här efter att först ha bedyrat att det inte spelar någon roll vilket kön man som spelare har på sin rollperson, man skall kunna spela båda könen utan att känna sig begränsad:

"Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart.

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp."


I paragraferna innan påstås det könet är av ingen betydelse - egentligen - och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner, med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp. Faktum är att ASF implicit påstår att rollspelare är lika med man i sin formulering, i alla fall de rollspelare de skriver för, det vill säga de rollspelande männen.

Så könet spelar inte roll - alla kan vara män om de vill - eftersom tjejer inte spelar.

Kvinnor hör dessutom inte hemma i de världsbilder som männen använder sig av. Det är med författarnas i ovanstående citat egna ord "otänkbart". Frågan som hela tiden dyker upp är varför författare av rollspel och äventyr (inte bara ASF, med andra ord) väljer att lägga äventyr och rollspel i tidsperioder då det är konsekvent “otänkbart” att kvinnor har en framträdande roll, åtminstone om man skall ägna sig åt "historisk korrekthet" som det så fint heter.

I en spelform där enbart fantasin sätter gränser, sätter fantasin förvånansvärt ofta gränserna vid vad upphovspersonerna kan tänka sig vilja spela, och vad de kan tänkas vilja uppleva. Gary Alan Fine har förklarat lite av bakgrunden till varför rollspel ser ut som de gör, och han förklarar även ingående att fantasier speglar de verkliga förhållanden som finns här och nu, precis som Yvonne Waern m.fl. gör vad det gäller bildinnehåll

Fantasierna är alltså begränsade till vardagen och de förväntningar som spelare har på sig ifrån samhället att bete sig på ett visst sätt. Eftersom rollspel för det mesta författas av män, är det inte så konstigt att innehållet blir präglat av den manliga vardagen och de krav männen har på sig att vara på ett visst sätt för att passa in i mansrollen.

Men är det då så otänktbart att ändra verkligheten så att kvinnor passar in? Så att de också får representera mänskligheten? Eller att de får vara med, men på de villkor som rådde under tidsperioden äventyret avhandlar? Svaret låter förmodligen inte vänta på sig - "det blir ju så tråkigt för dem som spelar kvinnor då". Men blir det verkligen det?

Istället för att förutsätta att tjejer inte spelar rollspel eller producerar material till rollspel vore det intressant att se producenter som producerar material för en målgrupp, inte för sig själva. Det borde dessutom ligga i deras intresse att sprida materialet till en bredare publik om det nu verkligen är så att rollspelsutövarna faktiskt vill sprida sin hobby vidare.

Även om inte alla kvinnor hux flux köper rollspelsprodukter, så kan man misstänka att det finns en lika stor marknad bland kvinnliga nördar som bland manliga dito för produkterna. Det behöver heller inte betyda att alla de starkt manligt betonade fantasierna försvinner, utan snarare att de kompletteras av lite mindre vinklade produkter som passar båda könen.

Det är dock få producenter som är så öppna som ASF med att de inte kan eller vill eller anser det värt att skriva för tjejer. Marknaden finns inte, alltså är det inte heller intressant att bryta sig in på den marknaden. "Alla" vet ju att tjejer inte spelar.

Att särskiljas från mängden, att vara speciell och utpekad kan förvisso upplevas som positivt, men inte om det sker konstant. Befinner man sig i miljöer där man också alltid syns, och alltid får en reaktion (oavsett om den är positiv eller negativ), så blir man också mer benägen att tro att de negativa provokationer som uppstår, uppstår just därför att man är avvikande.

Det är egentligen inte sanningen “att alltid synas” som spelar roll utan att det är känslan “att alltid synas” som gör att identiteten blir begränsad inom vissa områden och får en skjuts inom andra. [...] Eftersom berättelserna kommer igen hos de andra intervjuade, men också faktumet att jag känner igen dem utifrån min egna förförståelse, så vill jag påstå att det är högst troligt att män (som spelar) faktiskt blir provocerade av kvinnor (som spelar).

- Pernilla Karlsson, En uppsats om spel, genus och identitet, s. 26


Det finns en stark norm som säger att kvinnor inte spelar, vare sig rollspel eller datorspel. Beroende på vem man är och hur allvarligt man tar på de reaktioner man får som en normbrytare är det olika lätt eller svårt att bryta emot dem, men det är inte omöjligt att bryta de här mönstren och minska bestraffningen för de som inte följer mönstren som de enligt samhället "ska" följa. Som David Gauntlett säger i sin essä om queerteori och flytande identiteter:

Gender, like other aspects of identity, is a performance (though not necessarily a consciously chosen one). Again, this is reinforced through repetition. Therefore, people can change.


Ett sätt att bryta mot den här normen är att försöka, både i det material som produceras och i hur man som rollspelare bemöter andra rollspelare, oavsett kön, inte lägga någon vikt vid uttalandet att kvinnor inte spelar och framför allt att inte föra fördomen vidare själv.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

10 kommentarer:

  1. Riktigt intressant, jag spelar själv mkt spel framför allt digitala spel men inte rollspel. Jag har faktiskt aldrig spelat ett klassiskt rollspel. Eftersom jag går en spelutbildning har jag funderat lite på varför? Kom till slut fram till det avgörande ögonblicket. Jag önskade mig ett rollspel av pappa när jag var typ 11år, jag tyckte att D&D verkade spännande. Öppnade förväntansfullt min födelsedagspresent och upptäckte en bok om hästar!?... hmmm
    /Smultron
    http://smultronsmultron.wordpress.com/

    SvaraRadera
  2. Mmm, det är nog ganska vanligt. Lyckligtvis beslöt sig mina ärade föräldrar att lyda mitt råd och ge mig Drakar och Demoner.

    Det är ett dilemma det där. Hur skall man påverka sina föräldrar att faktiskt strunta i gamla könsroller och ge en det man vill ha? Egentligen?

    SvaraRadera
  3. kan bara konstatera att världen inte är svartvit, de senaste kampanjerna jag varit med i (läs de senaste 15 åren) har det alldrig varit mindre än 40% tjejer. i två kampanjer har jag varit enda killen.

    Men med tanke på att jag är gift med min spelledare så tillhör jag kanske undantagen.

    /C

    SvaraRadera
  4. Självklart är världen inte svart-vit, det vet ju jag med. Jag ÄR tjej och spelar rollspel, och träffar konstant andra tjejer som spelar rollspel. Så visst finns vi. Men det är egentligen inte det det gäller utan snarare varför vi inte finns i det "kulturella medvetandet" (än). Att ifrågasätta "sanningar" som kanske inte är så sanna måste ju gå för sig?

    SvaraRadera
  5. Det går alltid att hitta undantag från en normerande regel. Och normen i rollspelssammanhang är ju att "tjejer spelar inte" - men så ... "fast på Gothcon 89 så var det en tjej med, men hon gick efter en kvart, men visst spelar tjejer rollspel".

    Men problemet är inte att så få tjejer (?) spelar rollspel. PRoblemet är att så få tjejer _släpps in_ för att spela rollspel. Spelhobbyn är, med ett fint ord, en hegemonisk maskulinitet (där de män med mest erfarenhet av rollspel ses som automatiska auktoriteter, även om de bara ägnat tiden åt Pantyhose Explosion eller obskyra indiespel som bara går att få tag på under en bro i Washington D.C av en man i trenchcoat som lystrar till namnet Mmmnnng).

    Det är en mansvärld. Rollspel skapas av män _för_ män - och därmed är det inbyggt redan i själva spelmekaniken att utesluta kvinnor.

    Mekaniken bakom är densamma som inom idrottsvärlden. Det är sant att det finns fotbollsspelare, men det är lika sant att det finns fotbollsspelare och _kvinnliga_ fotbollsspelare. Prefixet är vad som skapar normen; så länge vi talar om "kvinnliga rollspelare" eller "tjejer som också lirar", så har vi automatiskt byggt in en åtskillnad. Den åtskillnaden reproduceras genom hobbyn och assimilerar rådande samhällsnormer - varav en är att kvinnor inte tycker om att spela (oavsett rollspel, kortspel, poker eller WoW).

    Kvinnor tycker om gardiner. Inte dubbelyxor med 8d6 DP.

    SvaraRadera
  6. Joho! Det gör de visst. Just nu är jag kär i min morgonstjärna dock.

    SvaraRadera
  7. Som havandes nästan, nästan byggt klart ett rollspel kan jag konstatera att det går att göra en spelvärld som andas mycket av en verklig historisk period men ändå låta kvinnliga roller delta på lika villkor.

    Knepet, som i alla fall fungerade för oss i romartid/grekisk antik i egen uppsättning, var att ta fasta på dragen hos manligt och kvinnligt som spelade stor roll och sedan hänga upp samhällsrollerna på dragen i stället för könet. Är man stark och duglig med spjut och sköld och kan tala för sig, har vunnit lite idrottstävlingar och kan leda sitt gods så är man ett dugligt familjeöverhuvud vilket inte behöver vara en familjefar. Är man däremot inte så stark, vare sig fysiskt eller mentalt, person och mer lagd för de vardagligare sysslorna och sköta det mer praktiska på gården, inte gå ut i krig eller rent fysiskt försvara sin partner så är man troligare en hemmapartner. Mycket i det antika handlade om aktiv och passiv vilket till exempel syns i begrepp som älskare och älskade som man självklart inte måste binda till kön utan kan bindas till aktiva respektive passiva drag i stället. Man låta förstfödda-sonen-blir-familjeöverhuvud bli förstfödda-barnet-oavsett-kön-blir-familjeöverhuvud med mera.

    Man kan förstås också komma i från det arketypiska äventyrandet, om man vill det, genom att låta andra delar av rollernas liv få betydelse; vinna De stora drakspelen, finna en mentor till yngsta barnet, vad får det för effekter för min rolls handel att en närliggande kultur börjar spä ut sina silvermynt (kan förstärkas på intressanta sätt med rekvisitapengar) och så vidare. Om man vill, men jag kanske är skadad av att spela mycket med tjejer eller som min sambo en gång sade på skoj, ''du är lite gayig ibland'' (med välmening och skämtsamt).

    SvaraRadera
  8. Skadad vet jag inte om jag skulle kalla det, snarare medveten om att det finns andra sätt att spela på än det allmänt vedertagna. Din idé om rollspel låter som ett alldeles utmärkt sätt att lösa "problematiken".

    Jag är övertygad om att det finns fler, men det här låter som en intressant början :). Tipsa gärna om när det är färdigt. Jag vill läsa :).

    SvaraRadera
  9. Det finns en kvasifärdig version på hemsidan men den är inte genomgången på länge och jag talar delvis från hur vi spelar i nuet (versionen på hemsidan har tid på nacken och säkert artefakter kvar från för länge sedan när jag började knåpa spel för första gången) men den är nog i alla fall lite annorlunda och jag skulle bli jätteglad för konstruktiv kritik även från ett sådant här perspektiv. Så vill du kika på det redan nu kan du ta en sväng förbi http://illertass.se/Webbplats/Villae_mustela/Villae_mustela.html och klicka på statusrapport 070712 (Terra draconis). Du kan också gå till http://www.illertass.se och klicka några fler gånger därifrån.

    SvaraRadera
  10. Intressant artikel. Själv är jag en riktig nybörjare i rollspelskretsar. Kan inte påstå att jag är så värst förvånad över artikelns slutsatts. Men! Som idéhistoriker måste jag invända mot en sak. Det gäller påståendet om att det vore "otänkbart" att kvinnor var soldater. Det var länge sedan jag hörde nonsens av den kvalitén. Jag antar att det ska föreställa en "allmän sanning" eller "sunt förnuft". Kvinnor har i alla tider stridit. Att de officiellt inte fick strida är en sak vad som hände i fält är en helt annan sak. Kvinnor som anslöt till armén gjorde det oftast av en av fem orsaker:
    1. Pengar. 2.Kärlek (följa sin älskade i strid). 3. Fly lagen. 4. Manlig könsidentitet. 5. Patriotism. Allt som krävdes för att blir soldat var att få ett barnmorska att intyga könstillhörighet. Barnmorskan betalas för intyget som visar "rätt" identitet för att bli soldat. Sen gällde det bara att inte bli upptäckt.
    Det var ovanligt med kvinnliga soldater, som sagt de fanns inte med i statistiken. Men INTE omöjligt!

    Hm, tänk att det ska vara så svårt att lämna gamla förlegade värderingar. Varför är det mer okay att ha en magiker med än en kvinnlig riddare i en kampanj?

    SvaraRadera