Berättelser med större nyansering

Efter att ha harvat igenom ungefär 15 äventyr ur både Sinkadus och Fenix har jag dragit slutsatsen att 1. folk har ingen fantasi 2. fantasin är kraftigt beskuren av konventioner.

Det är klassiska rollspelsäventyr hela högen. Ondskan förkroppsligas ofta av en fysisk motståndare, en demon eller en elak gud av något slag. Ett eller två exempel vågar gå utanför det gänse sättet att gestalta äventyr på, men ofta utan att ändra mer än formen på äventyren. "Haha! Ni skall själva ställa er på ondskans sida! Nyskapande, eller hur?!" eller "Haha! Ni skall vara TVÅ grupper, som slåss MOT varandra!", och så tror man i sitt stilla sinne att det är grädden på moset, avant-garde. Fantastiskt.

Var finns de moraliska frågeställningarna? Hur många äventyrare stannar och funderar i banorna "vänta här nu... är det här verkligen rätt?". Hur många äventyr bygger på relationer? Inte många. Ofta handlar det om okomplicerade berättelser med föga djup, och målet är, som alltid, att få mer XP, eller guld eller helt enkelt att kicka butt. Inget av det är naturligtvis fel. Det finns få saker som kan vara så befriande som att kicka butt, men med tanke på hur omfattande rollspel kan vara, och vilka omåttligt tänjbara gränser spelformen har, så slår det mig som lätt tragiskt att det inte förekommer mer variation.

Varför inte befinna sig lite på kanten? Vilka äventyr man skriver har självklart med vilken målgrupp man riktar sig till, men varför inte utöka den en smula.

• Rykten börjar spridas om rollpersonerna och deras livsstil. (Det här kan man variera lite hur man vill...) Det sägs bland annat att de träffat världens alla gudar när de varit ute och rest. Sjuka människor börjar därför vallfärda till områden där de befinner sig och sätter käppar i hjulen för eventuella hemligheter de är ute på. Alternativt börjar det spridas rykten om deras kärleksliv. En grupp personer i så nära kontakt med varandra måste ju lida av en massa passioner? Tar de ut dessa passioner på varandra, månne?


• Rollpersonerna blir påminda om de offer de tvingats göra under sina karriärer som hoppetossor. Gamla vänner och bekanta från barndomen uppvisar stabilitet och stora familjer. Hur ställer sig rollpersonerna till det här? Känner de av sin dödlighet? Finns det något de ångrar med sina liv?>

Det finns massor med intressanta vinklingar att klippa in här. Inte minst den moraliska frågan som jag ställde tidigare i inlägget. Hur kan rollpersonerna vara så säkra på att det de gör, och hur de beter sig, är rätt? Vad händer när alla de individer de slaktat i sina äventyr hämnas? Vad händer när rollpersonerna åldrats och är på väg att dö? Hur ser deras samveten ut då? Och vem löser dem från deras synder?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om rollspel, moraliska frågeställningar, etik, äventyrsformer, äventyr, Sinkadus, Fenix