Problemet med Abe

Jag har på senare tid suttit och glott lite på Hellboy II: The Golden Army. Eftersom både Nuala och Nuada intresserar mig på grund av sin "otherness", sitt annorlundaskap och utanförskap, så har jag kollat lite extra på dem och extramaterialet som omger dem.

En sak som blir tydlig ganska snabbt är att Nualas romans - eller vad man nu vill kalla det - med Abe Sapien inte är helt oproblematisk i de (ofta) manliga intervjuarnas ögon. Abe är inte bra för Nuala. Abe är slemmig, Abe är äcklig.

I en intervju frågar Anna Walton som spelar Nuala vem Nuala skulle ha blivit ihop med då, för hon förstår inte problemet. Svaret låter inte dröja. "Ett troll! Vem som helst, men inte slemmige Abe!"

Ett troll som Mr. Wink (stor, dum, påminner en hel del om Hellboy, om man skall vara helt ärlig) är alltså den varelse som bäst kan ta hand om den nästan genomskinliga och mycket vackra Nuala.

Men vad är problemet med Abe? Jag tror att problemet med Abe är samma problem som gör att Mr. Wink, en ofta våldsam och inte särskilt smart varelse är rätt för Nuala. Abe är ingen kämpe. Abe är intellektuell, läser fyra böcker om dagen, förutsatt att någon vänder blad åt honom. Abe är smal och spenslig, knappast det muskelknippe han bör vara för att rätt kunna skydda Nuala, något som vi dessutom får bekräftat när Abe är smart nog och uppmärksam nog att notera att Nuala har det kungliga sigillet på sitt armband och därför följer efter henne. Tyvärr är inte Abe den enda som följer efter. Mr Wink är också Nuala på spåren och när Abe och Nuala får kontakt så brakar han helt våldsamt in mitt i deras konversation. Abe försöker skydda Nuala men misslyckas. Istället får Hellboy ta över. Abe misslyckas alltså med det mest grundläggande som män SKA kunna göra för sina kvinnor. Han kan inte beskydda henne.

Abe är alltså helt fel. Han är vek. Men han har något som de andra männen i samlingen inte har, möjligtvis med undantag för Nuada. Han är intelligent, känslig och empatisk. Inte minst för att han har övernaturliga förmågor som låter honom känna och uppleva andras känslor.

Själv hade jag garanterat fallit för Abe, precis som Nuala gör. Han har allt som jag värdesätter hos en man. Intelligens, känslighet, förståelse. Att han är smal och spenslig gör inte så mycket. I dagens samhälle behöver jag inte min man till att beskydda mig.

Månne är det detta som gör att de som uttalat sig om Abe och Nuala påstår att Nuala kunde ha gjort sig ett bättre parti. Mansrollen behövs inte längre, den där kvinnan är vek och svag och mannen är den som skyddar henne från omvärlden. Smart är sexigt. Abe är sexig. Till och med den lätt knäppa och krigslystne Nuada som med sitt uppror i princip tar livet av sin egen ras är sexigare än både Hellboy och Mr Wink. Kanske för att det ligger en våldsam intelligens bakom de gula ögonen. Han vet vad han gör, men han gör det likväl, även om konsekvenserna kommer att bli förödande för både honom och hans syster.

Visst är det för övrigt lustigt hur kroppstyper förmedlar "vad man är"?

- smal och eterisk - överjordiskt smart, snabbtänkt, kvick och pysslig
- Muskulös och gigantisk - dum men bra på att slåss, klumpig och dålig finmotorik
- fet och stor - dum i huvudet och värdelös på det mesta, ofta rolig sidekick

Det finns mycket att jobba på här.

Tills dess skall jag sätta mig och titta på Hellboy II - The Golden Army igen och njuta av Nualas romans med Abe. Den har hon förtjänat. Och han också för den delen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Hellboy II, Abe Sapien, mansroller, Nuala, Nuada

AdLibris är din kompis

Jag vet att det är sent påkommet, men jag måste bara tipsa om AdLibris bokrea på rollspel.

Jag hittade själv Expedition to the Underdark (Drow) och Expedition to the DemonWeb Pits, samt Player's Guide to Eberron och Eltdritch the RPG för 60 spänn styck. Tyvärr verkar det som att jag köpte upp de ex som fanns på bokrean. De var rätt dammiga, så de har nog legat ett tag.Och egentligen köpte jag dem bara för ett skäl. Okej två. Drow och för att jag samlar på rollspel. Har jag fått reda på. Förstår inte alls. Hur kan 260+ böcker om rollspel utgöra en samling?

Fortfarande så finns de här böckerna kvar på AdLibris bokrea:
Creatures & monsters - Rolemaster
Of Essence - Rolemaster
Of Mentalism - Rolemaster
The Pirate's guide to Freeport
Assamite

AdLibris har för övrigt ett ganska bra utbud av rollspelsböcker och litteratur som diskuterar rollspel. Jag har hittat en rad böcker där som jag inte har hittat någon annanstans. Tricket är att veta vilka som ger ut boken (förlaget) eller exakt vad boken heter. För browsing och bläddring är dock SF-bokhandeln fortfarande bäst. Stötta dem också, särskilt vad det gäller rollspel. The Mouse Guard köpte jag bland annat där. Burning Empires, Unhallowed Metropolis och Tunnels & Trolls v 7.5 likaså.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om bokrea, rollspel, tips

Boktips

Ett par rollspelstips på min systerblogg. The Mouse Guard och Horror Recognition Guide.

Ett "must read" om något!

Tove tipsade om det här blogginlägget som sedan har följts av en mängd ytterligare trevliga inlägg på Piruetts blogg. Way to go! Spring och läs!

På besök i det Swedenborgska rummet

Med inte så lite stolthet och glädje så vill jag härmed presentera ett äventyr som jag och Joakim skrev tillsammans för det Tove kallade för "PRIDE-numret" av speltidningen Fenix.

Tove och Anders Gillbring som ligger bakom Fenix har givit sitt medgivande till att jag publicerar äventyret här, vilket jag och Joakim tackar allra ödmjukast för.

Anleningen till att jag lägger upp det är för att visa att även om det handlar om ond bråd död, så kan det ändå vara queer.

Joakim hjälpte mig med de lite mer... erh... pikanta detaljerna. Det är han som har skrivit många av personbeskrivningarna och Katarina von Rosens salong.

Caveat Lector!
Texterna i det här äventyret skall absolut inte tas som sanning. Det handlar snarare om en broderad verklighet, ett teaterstycke om så önskas. Så innan du, kära läsare, uppbragt ringer ner Fenix redaktion med uppmaningar om sans och vett, så vet att författarna tagit sig friheter med både historia och religion.

Vi har medvetet valt att benämna homosexualitet som “sodomi” eller “sodomitisk” för män, och “sappfisk” (lesbisk) för kvinnor, detta enligt 1700-talets språkbruk. Termen “homosexualitet” myntades först i mitten av 1800-talet.

Det förekommer sexuella relationer mellan samkönade i äventyret. Om du som spelledare eller dina spelare känner er obekväma med ämnesvalet är äventyret förmodligen inget för er. Respektera dina spelare och ta dig inte vatten över huvudet.

Synopsis
En ung man, Fredrik Lewenhaupt, har försvunnit från sin sjuksäng. Fredriks försvinnande är ett mysterium, eftersom han vid försvinnandet var svårt invalidiserad av en skallskada. Faktum är att Fredrik har legat i ett näst intill vegetativt tillstånd sedan han förolyckades i februari för tre år sedan.

Men nu är han alltså försvunnen, och det blir rollpersonernas uppgift att ta reda på vad som hänt med honom. Under hans sjukdomstid har han regelbundet besökts av kronprins Gustav och hans hov. För rollpersonerna erbjuder hovet en utmärkt startpunkt att börja leta efter Fredrik.

Spåren leder rollpersonerna från hovet vidare till Scheerers Coffeehus, ett välkänt tillhåll för sodomitiska män, tillbaka till hovet och en av kronprins Gustavs hovmän som också råkar vara läkarstudent, Johan Wilhelm Reuterswärd.

Det är ett mordmysterie med många bottnar, kan man väl säga. Äventyret började egentligen som något helt annat, en förbindelse mellan två kvinnor, men eftersom vi även skrev det - i samråd med Tove - för att provocera lite, så bestämde vi oss för att byta kön på personerna som förekommer i äventyret.

På besök i det Swedenborgska rummet (PDF 1 MB)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om På besök i det Swedenborgska rummet, Tove och Anders gillbring, Fenix, äventyr, rollspel, 1700-tal, homosexualitet

Misogyni i kvadrat

Jag sitter för tillfället tillsamman med Joakim och går igenom en hög med gamla Fenix (fortfarande, det är mycket text) och vi sprang på två korta berättelser som är några slags äventyrsuppslag till spelet Götterdämmerung.

Jag blev heligt förbannad när jag läste dem, faktiskt. Förbannad och sanningen att säga helt förbluffad.

Den första heter "Det röda lejonet och den blå liljan" och är en parafras på Rödluvan och vargen. I den här specifika berättelsen handlar det om mademoiselle Potrine som inte får något förnamn, men som är prostituerad och beskrivs som en dum-söt jänta. Hon slutar, efter ett enormt voyeuristiskt textstycke, som en hög med likdelar i en säng. Men, verkar berättelsen säga, hon får ju skylla sig själv. Hon var ju klädd på det viset.

Det är överlag en riktigt läskig stämning i texten, inte på grund av den undergång som antyds nalkas, utan på grund av den kvinnosyn som författaren ger utlopp för. Likadant är det med "De sju syndernas borg". Där inleds dessutom berättelsen med en våldtäkt. Det är en furste som kommer ridande och får syn på en ung kvinna som är vacker som en dag och klädd i ett tunt linne. Att vara klädd i ett tunt linne gör att den här fursten inte kan hejda sig utan sliter ner henne från hästen och tar henne på fläcken. Eftersom män nu är djur. Säger texten. Och hon var ju klädd på det viset, då får hon fanimej skylla sig själv. Det kanske räcker med det referatet. Jag kan avslöja att det finns ytterligare sju kvinnolik i berättelsen. Det är någon slags parafras på Blåskägg.

De här texterna finns att läsa i Fenix nr 5/06 och nr 1/07. Man får förmoda att de är godkända av RiotMinds som stämningstexter, eftersom de är layoutade på ett sätt som officiellt material vanligtvis är och dessutom skrivna av en av dem som numera ligger bakom RiotMinds.

Jag är som sagt förbluffad över vad jag har hittat. Jag visste att det var dåligt med kvinnliga spelledarpersoner och dylikt i äventyren, men jag visste inte att kvinnor var riktigt så lättvindiga att ta livet av och på andra sätt hantera i rollspel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om RiotMinds, kvinnosyn, rollspel, Götterdämmerung, misogyni

Spelvärldar

(För ovanlighetens skull så kör jag samma blogpost på två ställen idag)

Under veckan som varit, och för den delen tidigare, har jag funderat lite över hur spelvärldar utformas för att passa en strikt heteronormativ världsuppfattning där mansnormen står i fokus, som förstärks av utseendet på avatarerna i spelen. De hypersexuella kvinnorna med jättebröst, putande läppar och rumpor, midjor smalare än deras huvudstorlek och sovrumsögon - allt signalerar sexuell mottaglighet och sexuell upphetsning. Kvinnorna är dessutom klädda i sexuellt utmanande klädsel som ofta knappt täcker vare sig rumpa eller byst, kort sagt den typ av klädsel som får kvinnor att framstå som slampor, och som därför får skylla sig själva om de skulle bli påsatta. Kvinnor som signalerar villighet. Spel är fulla av dem.

På samma sätt är spel fulla av den lika heteronormativa supermannen, som istället för sex utstrålar duglighet på olika sätt. De breda axlarna, den smala midjan, musklerna. Allt signalerar och representerar en idealbild som mannen har att leva upp till. På samma sätt som det finns skeva kvinnobilder finns det också skeva mansbilder. Skillnaden är kanske att kvinnor inte gärna ser sig som sexobjekt i första hand.

Men det handlar inte bara om de utseendemässiga företrädena hos spelarpersonerna. Det handlar också om hur spelarpersonernas liv är uppbyggda. Baserat på mansmyten går spelarpersonerna från quest till quest. I de flesta rollspel har spelarpersonen inte ens ett eget hem att gå till. Det behövs inte. Kontinuitet står för det tråkigt kvinnliga. Hemlivet står för kvinnorna. Vem vill spela ett spel om en kvinna som utför hushållssysslor? Näe, mannens tillvaro - den typiska hjältemannens tillvaro - utspelar sig i korta och ryckvisa perioder av intensiva upplevelser, och framstår därför som mycket mer tilltalande (bättre!) än kvinnans. Se på James Bond. Se på Sherlock Holmes, eller för den delen Faustus. Två av dem använder kvinnor som hinder att överstiga (och i James Bonds fall bestiga), och en av dem har avsvurit sig allt vad kvinnor heter. Sherlock Holmes måste till exempel alltid vara på språng, annars blir han uttråkad och måste knarka för att stå ut.

Det slutar emellertid inte där.

Sam Sundberg skriver igår i SvD om övervakningen i en virtuell värld, och om hur spelare är vana vid att konstant övervakas. Det är inte det jag tar fasta på i hans kolumn, utan snarare hur spelföretagen beter sig mot det som är avvikande, det som är annorlunda och det som kan röra upp känslor bland de spelare som är strikt heteronormativa, och som inte klarar av att deras cirklar rubbas.

En kvinna blev nyligen portad från Xbox Live för att hon beskrev sig som lesbisk i sin användarprofil, precis som en man som kallade sig för theGAYERgamer. Spelaren Richard Gaywood upplystes av Microsoft-anställda om att hans (verkliga) efternamn var stötande och förbjudet.

I Sonys onlinevärld Home får man inte använda ord som gay eller jude, oavsett kontext. Och när World of Warcraft-spelaren Sara Andrews i en chatt förklarade att hennes guild var gayvänlig hotade administratörer att bannlysa henne från spelet innan de upprörda känslorna i forumen tvingade Blizzard till ett hastigt lappkast.

Det finns grogrund för en virtuell medborgarrättsrörelse. Men det är svårt att göra uppror i en värld där de styrande är allsmäktiga gudar. När ett hundratal nakna gnom-krigare för ett par år sedan demonstrerade i World of Warcraft blev de snabbt massavstängda. Knapptryckningar är en oblodig men brutal form av repression.

Vad säger det här om toleransen bland spelföretagen, och framför allt förlagen? Är det helt hopplöst att hoppas på att någon gång få se spel som inte består av samma gamla vanliga "döda allt som rör sig och sätt på bruden"?

Sony-artikel i San Fransisco Chronicle
Sara Andrews debaclet i World of Warcraft
GAYmer debaclet i The Consumerist

Som speldesigner är JAG ansvarig för vilka val jag ställer mina spelare inför. JAG är också ansvarig för hur jag belönar och bestraffar spelaren.

Belönar jag en spelare för att döda, så kommer spelaren att döda, därför att spelet ger spelaren cred för det.

Hur förlag och företag beter sig mot sina spelare sänder på precis samma sätt signaler till sina spelare. I det här fallet säger Sony, Blizzard och Xbox att det är ONORMALT att vara gay. Det passar inte in i de snäva ramar spel kulturellt sett har satt upp för sig. Det passar inte in i den heteronormativa rollen spelpersonen genom speldesignerns beslut skall anamma - den av en hypersexuell kvinna (ögongodis för det mesta, staffage. Bakgrund till de heroiska berättelser som utspelar sig på skärmen) eller den av den handlingskraftige mannen som ofta till punkt och pricka passar in på mansrollen som den nyttige hjälten. Han som räddar världen i varje quest.

Jag säger som Sverker Olofsson: "Skall det verkligen vara så här? Ska det det?"

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, kvinnoroller, spelbranschen, World of Warcraft, Sony, Xbox, queer